Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Toms nye husbonde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185
helst ville lefva i ro, sökte blidka henne med presenter och
smicker; och då Maria omsider vardt moder till en vacker
dotter, käude han verkligen för en tid något liknande ömhet
vakna hos sig.
S:t Clares moder hade varit en qvinna med ovanlig
själsadel och hjertats renhet, och ban gaf nu barnet
moderns namn, innerligt önskande, att hans dotter måtte blifva
hans moders afbild. Detta undgick icke Marias
uppmärksamhet; hon såg det med småsinnad harm, och mannens
innerliga ömhet för barnet väckte alltmer hennes missnöje
och afund, så att hon tyckte, att allt, som gafs dottern,
borde med rätta tillkomma henne. Från den tid, då barnet
föddes, blef dessutom hennes helsa efterhand ömtåligare.
Ett lif af ständig overksamhet, både kroppslig och andlig,
hvartill kom inverkan af ständig ledsnad och
missbelåtenhet, förenad med det svaghetstillstånd, som plägar följa
efter ett barns födelse och första fostran — allt detta bidrog
att under loppet af några få år förvandla den blomstrande
unga skönheten i en gulblek, vissnad, sjuklig qvinna, som
använde sin tid till att klaga öfver en mängd inbillade
krämpor och betraktade sig sjelf såsom den mest
misshandlade och lidande menniska i verlden.
Det var ingen ände på krämpor hon klagade öfver;
men hennes hufvudsakliga lidande tycktes vara nervös
hufvudvärk, som stundom kunde hålla henne instängd på
hennes rum tre dagar af sex. Då naturligtvis alla
hushållsbestyr föllo i tjenarnes händer, måste ju S:t Clare finna
sitt hemlif föga angenämt. Hans enda dotter var i
hög-grad ömtålig, och han hyste stor fruktan, att, då ingen
närmare såg efter och vårdade sig om henne, hennes helsa
eller lif skulle kunna falla offer för hennes mors oduglighet.
Han hade tagit henne med på en resa till Vermont och
öfvertalat sin kusin, Miss Ofelia S:t Clare, att komma med
honom till hans hem i södern; och de hade nu återvändt
med den ångare, på hvilken läsaren redan gjort deras
bekantskap.
Och nu, då kupolerna och tornspirorna i New-Orleans
uppstiga för våra ögon, torde det vara tid att för läsaren
föreställa äfven miss Ofelia.
Hvar och en, som rest i Nya Englands stater torde
utan tvifvel erinra sig hafva i någon lugn by sett det stora
landthuset med dess rensopade gräsbeväxta gårdsplan, skuggad
af sockerlönnarnes täta löfverk, och minnas den ordning,
stillhet och det ostörda lugn, som tyckes vara rådande öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
