Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Toms nye husbonde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
»Nu äro vi färdiga. Men hvar är din pappa? Jag tror
det är tid på att få ut alla de här sakerna. Gå och se
efter, Eva, om du kan finna pappa.»
»Åh jo, han sitter på andra sidan i herrsalongen och
äter en apelsin.»
»Han kan ej veta, hur nära vi äro framme», sade tant;
»vore det ej bäst du sprungo dit och tillsade honom.»
»Pappa gör sig aldrig någon brådska», sade Eva, »och
vi ha ej kommit till bryggan än. Pass nu på, tant, och
se; deruppe vid den der gatan är vårt hus!»
Båten började nu med tungt stönande, likt ett
ofantligt uttröttadt vidunder, göra sig i ordning att lägga till
.ibland de många ängarne vid bryggan. Eva pekade gladt
ut de olika tornspirorna och kupolerna och alla dessa
märkliga byggnader, på hvilka hon kände igen sin födelsestad.
»Ja, ja, kära barn; rätt vackert», sade tanten. »Men
trösta oss! båten, har stoppat! Hvar är då din far?»
Och nu började den vanliga oredan vid landstigningen;
uppassare, som springa i alla riktningar om hvarandra, män,
som släpa på koffertar, kappsäckar och packlådor, qvinnor,
som oroligt ropa efter sina barn, och alla hopträngande sig
i en tät klunga fram mot landgången.
Miss Ofelia satte sig beslutsamt på den nyss öfvervunna
kofferten, samlade omkring sig hela trossen af packor och
annat gods, ordnade allt som i ett fältläger och tycktes
besluten att försvara sig till det yttersta.
»Får jag taga er koffert, min fru?» — »Får jag ta
hand om resgodset, missis?» — »Låt mig få hjelpa med
sakerna, missis?» — »Skall jag ej bära ut de’ här, missis?»
— haglade det omkring henne, men hon tycktes ingenting
höra. Pion satt barsk och tvärsäker, rak som en stoppnål
i sin dyna, och höll hårdt fast i bundten med paraply och
parasoller, och vände sig med en bestämdhet, som kunde
väcka misströstan till och med hos ett stadsbud, hvarje
ögonblick till Eva, undrande, »hvad i all verlden pappa
kunde tänka på; han måtte väl ej hafva fallit öfverbord;
men något måste då ha inträffat», och just då hon sålunda
höll på att arbeta upp sig till verklig oro, inträdde den
saknade, sorglös som vanligt, gaf Eva ett stycke af den
apelsin han höll på att äta och sade:
»Nåväl, kusin Vermont, hoppas du är i ordning.»
»Jag har varit i ordning och väntat bortåt en timme»,
sade miss Ofelia; »och jag började bli allvarsamt orolig
för dig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
