Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Toms nya matmor och hennes åsigter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
»Jag vet intet derom, och jag tackar min Gud, att jag
slipper veta något!» sade miss Ofelia.
»Godt, men du kommer att få ^veta uågot derom, och
veta det så att du känner af det, om du stannar här. Du
kan ej förstå huru retsamma, okunniga, vårdslösa,
oefterrättliga, enfaldiga och otacksamma dessa usla kräk äro.»
Marié syntes vara ovanligt kraftig, så snart hon kom
in på detta ämne, och nu satt hon der med tindrande ögon
och tycktes alldeles ha glömt sin vanliga trötthet.
»Du vet ej och kan ej veta, hvilka dagliga och
stundliga pröfningar den, som sköter ett hushåll, får erfara af
dem öfverallt och på alla sätt. Men det tjenar till ingenting
att beklaga sig för S:t Clare. Han för det besynnerligaste
språk. Han påstår, att det är vi som gjort dem till hvad
de äro, och att vi derför måste ha öfverseende med dem.
Han säger, att alla deras fel äro att tillskrifva oss, och att
det vore grymt att först skapa deras fel och sedan bestraffa
dem. Han säger, att vi i deras ställning ej skulle vara
bättre än de, alldeles som om man skulle kunna från dem
draga slutsatser för oss, förstår du.»
»Tror du då icke, att Gud skapat dem af samma blod
som oss?» frågade miss Ofelia skarpt.
»Nej, sannerligen jag det tror! Jo, det vore en skön
historia! Nej, ett vanbördigt slägte, det är hvad de äro.»
»Tror du då icke, de fått odödliga själar?» frågade
miss Ofelia med växande ovilja.
»Åh jo», sade Marie gäspande; »naturligtvis — ingen
tviflar väl derpå. Men hvad det angår att på något vis
eätta dem i jembredd med eller jemföra dem med oss, så
är ju sådant alldeles orimligt. Nå, S:t Clare har verkligen
talat till mig, som om det, att hålla dadda från hennes man,
vore detsamma, som att hålla mig från min. Men icke går
det au att göra sådana jemförelser. Dadda kan ej känna
det på samma sätt, som jag. Det är naturligtvis i grunden
en alldeles olika sak, och likväl påstår S.-t, Clare, att han
ej kan finua det. Och alldeles som om dadda skulle kunna
älska sina smutsiga ungar, som jag min Eva! Och ändå
försökte verkligen en gång S:t Clare att helt enkelt
öfvertyga mig, att det var min pligt — med min svaga helsa
och allt det jag får lida — att låta dadda komma tillbaka
till sin man, och att jag skulle sätta någon annan i hennes
ställe. Detta var dock nästan för mycket att stå ut med,
äfven för mig. Jag visar ej ofta mina känslor. Jag har
gjort mig till grundsats att under tystnad härda ut med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
