Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Toms nya matmor och hennes åsigter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
skattat mig. Deri tror jag ligger roten och upphofvet till
min sjuklighet, Jag är böjd att tro, det S:t Clare menar
väl; men alla män äro af naturen sjelfviska och fråga litet
efter sina hustrur. Det är åtminstone min erfarenhet.»
Miss Ofelia, som fått på sin lott ej obetydligt af den
försigtighet, som utmärker Nya Englands befolkning, och
som särskildt kände riktig fasa för att bli dragen in i
fa-miljesvårigheter, började nu ana, att något af denna art
var i anlågande; derför antog hon en min, som visade kärf
oåtkomlighet och sträng neutralitet, hvarjemte hon ur sin
ficka framtog en strumpa, omkring fem qvarter lång, hvilken
hon hade i beredskap som ett ofelbart medel mot hvad
doktor Watt påstår vara satans särskilda påfund, då han
ser menniskor lägga händerna i koi*s; och på denna strumpa
började hon nu sticka med all ifver, under det hon knep
ihop läpparne på ett sätt, att på dem tydligen kunde läsas
orden: försök aldrig att få mig att tala; jag vill intet hafva
att skaffa med edra affärer; — med ett ord, hon syntes
ungefär lika deltagande som ett lejon af marmor. Men
Marie lät sig deraf ej bekomma. Hon hade nu fått någon
att tala till, och hon kände det som sin pligt att tala, och
detta var henne nog; derför uppfriskade hon sig ånyo med
att lukta på vinättikan och fortsatte sedan:
»Ser du, då jag gifte mig med S:t Clare, förde jag
med mig i boet min egen förmögenhet och mina tjenare,
och jag är lagligen berättigad att med dem förfara, som jag
vill. S:t Clare hade sin förmögenhet och sina tjenare, och
jag har alls intet emot att han sköter dem som han vill; men
S:t Clare vill blanda sig i mitt. Han hyser vilda och
öfver-spända åsigter i allmänhet, men i synnerhet i fråga om
behandling af tjenare. Han handlar alldeles som om han
ville sätta sina tjenare öfver mig, och öfver sig sjelf också;
ty han låter dem ställa till all möjlig oreda, utan att han
lyfter sitt finger emot dem. Och i sådana affärer är S:t
Clare riktigt fruktansvärd, ja han skrämmer äfven mig, —
han som i allmänhet ser så godmodig ut. Nu har han satt
sig i sinnet på att, komma hvad komma vill, det skall ej
utdelas ett enda slag i detta hus, annat än af mig eller
honom, och dervid står han så fast, att jag sannerligen ej
vågar trotsa honom. Nå väl, du förstår, hvad följden häraf
skall bli; ty S:t Clare vill ej lyfta sin hand, äfven om någon
trampade honom under fötterna, och jag — du förstår, bur
grymt det vore att begära, att jag skulle vara profoss. Nå,
du vet väl, att dessa tjenare ej äro annat än fullväxta barn.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
