Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Toms nya matmor och hennes åsigter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
gå och ha således tillfälle att få höra; men de äro, som
jag sade nyss, ett djupt sjunket slägte, och det komma de
ock i alla tider att förblifva, så att de äro alldeles
ohjelp-liga; man kan intet göra af dem, om man bjuder till än
så mycket. Du ser nu, kusin Ofelia, att jag bjudit till,
men du har det ej ännu; jag är född och uppfödd ibland
dem, så att jag känner dem.»
Miss Ofelia tyckte sig hafva sagt nog, och satt derför
tyst och stilla. S:t Clare lät höra en hvissling.
»S:t Clare, jag önskar, du ville låta bli att hvissla»,
sade Marie; »det gör mitt hufvud sämre.»
»Ja, jag slutar», sade S:t Clare. »Är det eljes något
annat du önskar af mig?»
»Jag önskar, du skulle hafva något deltagande för mina
pröfningar; du har aldrig någon känsla för mig.»
»Min älskade, anklagande ängeli» sade S:t Clare.
»Det är retsamt att bli tilltalad på detta sätt.»
»Hur vill du då bli tilltalad? Jag skall säga, hvad du
än må befalla, för att ge dig upprättelse.»
Ett muntert skratt klingade nu nedifrån gården genom
sidenförhängena på verandan. S:t Clare gick ut och lyfte
på förhänget och skrattade med.
»Hvad är det?» frågade miss Ofelia och gick fram
till räcket.
Der på gården, på en liten grässofia satt Tom, med
jasminblommor instuckna i alla knapphålen, och bredvid
honom Eva, som under muntert skratt höll på att vira en
krans af rosor om hans hals, och sedan satte sig, som en
liten sparf, på hans knä, alltjemt skrattande.
»O Tom, hvad du ser festlig ut!»
På Toms ansigte hvilade ett stilla, godmodigt leende,
och han tycktes, om ock på sitt lugna vis, fullt ut lika
road af upptåget som hans lilla herskarinna. Då lyfte han
sina ögon och fick se sin husbonde, och såg upp på honom
med en min, som tycktes vilja bedja om ursäkt.
»Men hur kan du tillåta —?» sade miss Ofelia.
»Hvarför icke?» sade S:t Clare.
»Ack, jag tycker det är så otäckt!»
»Du skulle icke se något ondt uti att ett barn smekte
en stor hund, om ban ock vore aldrig så svart; men en
varelse, som kan tänka och göra slutsatser och känna, och
som är odödlig, honom stygges du vid; tillstå, kusin, att
så förhåller det sig. Jag vet allt för väl, hvilken
uppfattning råder bland er, nordbor. Icke så, att det ligger den
Onkel Toms stuga. 14
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
