Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Toms nya matmor och hennes åsigter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
minsta förtjenst uti att vara frigjord från densamma; men
hos oss gör vanan, hvad kristendomen skulle verka — den
utplånar denna fördom mot vissa menniskor. Jag fick ofta
iakttaga, under mina resor i norden, huru mycket djupare
fördomen mot negrerna är rotfäst hos eder, än den är här
hos oss. Ni vämjes vid dem, som ni skulle vämjas vid
en orm eller en groda, och likväl är ni förtörnade öfver
att det sker dem orätt. Ni vill ej se dem misshandlade,
men ni vill ej hafva minsta beröring med dem. Ni ville
helst skicka dem till Afrika och sedan sända efter dem en
eller annan missionär, för att dermed friköpa er från den
sjelfuppoffring det skulle kräfva att ge dem en nödtorftig
uppfostran. Eller säg, är det ej så?»
»Åh jo, kusin», sade miss Ofelia tankfullt; »det torde
nog ligga åtskilligt sant i detta.»
»Hvad skulle dessa arma och förnedrade varelser taga
sig till utan barnen?» sade S:t Clare, stödjande sig mot
verandaräcket och betraktande Eva, som nu trippade bort
och drog Tom med sig. »Edra små barn äro de enda
verkliga demokraterna. Tom der är nu Evas hjelte; hans
berättelser äro för henne som sköna sagor; hans sånger och
metodistpsalmer tilltala henne mer än en opera; och hans
ficka, full med leksaker och annat skräp, är en riktig
dia-mantgrufva, och ban sjelf den präktigaste Tom som i svart
skinn gått omkring på jorden. Detta är en af de få rosor,
som paradisets ängel låtit nedfalla på jorden, särskildt för
dessa arma och eländiga, som sannerligen ej fått många
rosor på sin lott.»
»Det är märkvärdigt, kusin», sade Ofelia; »då man hör
dig tala, kunde man nästan tro, du vore en bekännare.»
»En bekännare?» sade S:t Clare.
»Ja, en bekännare af kristendomen.
»Icke alls; icke såsom I stadsfolk viljen hafva honom;
och, hvad värre är, jag fruktar, att jag icke heller är någon
utöfvare.»
»Men hur kan du då tala på detta sätt?»
»Åh, ingenting är lättare än att tala», sade S:t Clare.
»Jag vill minnas Shakespeare låter någon af sina personer
säga: Jag tror det är lättare att undervisa tjugu menniskor
om goda gerningar, än att få en af de tjugu att göra såsom
jag lärt dem. Intet är så förträffligt som att fördela arbetet.
Min styrka ligger i att tala, och din, kära kusin, i att göra.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
