Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Den frie mannen försvarar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
221
SJUTTONDE KAPITLET.
Den frie mannen försvarar sig.
I qväkarhemmet sysslade man stilla, medan det led
fram mot aftonen. Kakel Iialliday rörde sig stillsamt fram
och åter och hopsamlade från sina hushållsförråder sådana
förnödenheter, som togo minsta utrymme, för sina gäster,
hvilka skulle afresa mot natten. Aftonen kastade sina skuggor
mot öster och den röda solskifvan stod tankfull vid
horizonten, och hennes guldgula strålar smögo sig stilla in i
den lilla kammare, der George och hans hustru sutto. Han
satt med barnet på sitt knä och Elizas händer slutna i sina.
Båda syntes tankfulla och allvarliga, och spår af tårar voro
synliga på deras kinder.
»Ja», sade George, »jag vet det är sant, allt hvad du
nu säger. Du är god — mycket bättre än jag, och jag
vill söka göra som du säger. Jag vill söka handla, som
det anstår en fri man, och tänka som en kristen. Gud
allsmäktig vet, att jag sträfvat att göra det goda, och att
jag gjort det af alla mina krafter, ander det allting gått
mig emot; och nu vill jag glömma allt det framfarna och
lemna alla hårda och bittra tankar och läsa min bibel och
söka blifva en god menniska.»
»Och då vi komma till Canada», sade Eliza, »kan jag
hjelpa dig. Jag kan sy kläder ganska bra, och jag förstår
mig på fintvätt och finstrykning; och vi skola nog
tillsammans finna på något att lefva af.»
»Ja, Eliza, det går nog, så länge vi ha hvarandra och
vår gosse. O, Eliza, om dessa menniskor kunde förstå,
hvad det är för en välsignelse för en man att känna, det
hans hustru och barn tillhöra honom! Jag bar många
gånger sett och förvånat mig öfver, att sådana, som haft
hustru och barn, som de kunnat kalla för sina, ändå sträfvat
och plågat sig för allt möjligt annat i verlden. För min
del känner jag mig nu rik och stark, ehuru vi endast ega
våra tomma händer. Jag känner det, som om jag knappt
hade något mer att bedja Gud om. Ja, ehuru jag hvar
dag arbetat strängt till tjugufem års ålder, utan att ha en
cent i behåll, eller tak öfver hufvudet eller en fotsbredd
land, som jag kan kalla mitt eget, skall jag likväl vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
