Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Den frie mannen försvarar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
»Om denna verlden vore allt, George», sade Simeon,
»då kunde du i sanning ha skäl att fråga: Hvar är Gud?
Men det är ofta just de, som hafva minst af detta lifvets
goda, som Gud utväljer för sitt rike. Sätt din förtröstan
till honom, och se bort från hvad som händer dig här; ban
skall ställa allt till rätta en annan gång.»
Hade dessa ord talats af någon af dessa dådlösa och
sjelfbelåtna frasmakare, som aldrig hafva brist på vackra
vältalighetsblomster, goda nog i deras tycke för de profvade
och lidande, så hade de måhända gjort föga verkan; men
då nu den, som uttalade förmaningens ord, dagligen sjelf
utsatte sig för böter och fängelse för Guds och menniskors
skull, måste hans ord göra ett öfverväldigande intryck, och
de arma, förtviflade flyktingarne kände sina hjertan
genomströmmas af frid och ny kraft.
Och nu fattade Rakel Eliza vid handen och förde henne
fram till det dukade bordet. Under det de sutto der, hördes
ett lätt slag på dörren, och Huth inträdde.
»Jag tittade bara in», sade hon, »med dessa små strumpor
för gossen — tre par präktiga, varma ullstrumpor. Det är
kallt der uppe i Canada, som du vet. Håller du modet uppe,
Eliza?» tillade hon, i det hon trippade fram till Elizas plats,
tryckte varmt hennes hand och stack en pepparkaka åt
Harry. »Jag tog med mig ett litet förråd sådana der åt
honom», sade hon och tog ur fickan ett paket. »Barn vilja
alltid ha något att tugga på.»
»Tack, tack för all er vänlighet I» hviskade Eliza.
»Sitt nu ned och ät, Ruth», sade Rakel.
»Nej, det går omöjligt för sig. Jag lemnade John
ensam med gossen, och har skorpor i ugnen; jag får ej
dröja ett ögonblick, tv då låter John skorporna brännas och
ger allt socker vi ha åt barnet; — ja, det är hvad han
gör», tillade den lilla qväkerskan och skrattade. »Således
farväl nu Eliza, farväl George; Herren gifve dig en lycklig
resa I» — och med några lätta steg var hon försvunnen.
En kort stund efter aftonvarden körde en stor täckt
arbetsvagn fram till dörren. Qvällen var stjernklar. Fineas
hoppade hastigt ned från kuskbocken för att hjelpa de
resande in i vagnen. George gick ut genom dörren, med
barnet på ena armen och förande Eliza vid deu andra.
Hans gång var säker och hans ansigte lugnt och
beslutsamt. Rakel och Simeon kommo ut efter dem.
»Ni måste stiga ur ett ögonblick», sade Fineas till dem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
