Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Den frie mannen försvarar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
upp, sträckte fram hufvudet och såg ifrigt ut efter den väg
de tillryggalagt.
En man, som red i full karrier, syntes otydligt på
höjden af en kulle långt bort.
»Der ha vi honom, tror jag», sade Fineas. George och
Jim hoppade båda ned från vagnen, utan att veta, hvad de
gjorde. Alla vände sig tysta och i spänd väntan mot den
kommande budbäraren. Denne fortfor att närma sig. Nu
kom han ned i en dalsänkning, der de ej kunde se honom,
men de hörde de skarpa, täta hofslagen på allt närmare håll;
slutligen sågo de honom åter dyka upp på en höjd och
inom hörhåll.
»Jo, clet är Mikael», sade Fineas, och höjande rösten
ropade han: »Hallå du, Mikael!»
»Fineas, är det du?»
»Ja; hvad nytt? Komma de?»
»Strax efter mig, åtta eller tio man, berusade af bränvin,
svärjande och tjutande som vargar.»
Och i detsamma förde en vindfläkt mot dem det svaga
ljudet af galopperande ryttare.
»In med er, gossar, fort!» sade Fineas. »Om ni måste
slåss, så vänta dermed tills jag fått er ett stj^cke längre
fram.» Orden voro ej sagda, förrän båda hoppade in, och
Fineas piskade på hästarne, så att de kommo i skarpt traf,
under det ryttaren höll sig i jembredd med vagnen, som
nu åter skramlade, hoppade och nästan flög fram öfver den
frusna vägen, under det hofslagen från de förföljande
ryt-tarne med hvarje ögonblick hördes allt tydligare. Qvinnorna
hörde äfven bullret, och då de sågo ut, varsnade de långt
bakom sig på en höjd en skara män, som nu i
morgongryningens svaga ljus aftecknade sig mot himmelen. Ännu
en backe och förföljarne hade tydligen fått syn på deras
vagn, hvars öfverspända hvita väftak gjorde den lätt synlig
äfven på längre afstånd. Ett skallande rop af rått
segerjubel framfördes till dem af morgonvinden. Eliza sjönk
ned och pressade barnet hårdare i sin famn; den gamla
qvinnan jemrade sig och bad, och George och Jim höllo i
half förtviflan hårdt om sina pistoler. Förföljarne kommo
dem allt närmare. Nu gjorde vagnen en tvär svängning,
som snart förde dem i närheten af en klippa, hvilken reste sig,
hög och brant ibland en hop andra klippblock, enstaka på
ett vidt utbredt och jemnt fält. Detta enstaka bergparti,
som tungt och grått höjde sig mot den ljusnande himmelen,
tycktes erbjuda dem en god och skyddad tillflyktsort. Stället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
