Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Den frie mannen försvarar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231
var välbekant för Fineas från hans jägarlif, och det var för
att hinna det, han nu jagat sina hästar.
»Fram nu, dit bortl» sade han, i det ban plötsligt höll
in hästarne och hoppade från sitt säte ned på marken. »Ut
med er på ögonblicket allesamman, och upp med mig på
klipporna der. Mikael, bind du din häst vid vagnen, och
kör genast till Amarias och säg till honom och hans gossar
att fara hit tillbaka och hjelpa oss att språka med de der
slynglarne.»
Inom ett ögonblick voro de alla ur vagnen. »Se så»,
sade Tom och tog fatt i Harry; »ni, gossar, får hjelpa
qvinnorna, och spring nu för bara lifvet!»
Tillsägelsen var öfverflödig. Fortare, än vi kunna
berätta det, var bela sällskapet öfver inhägnaden och
skyndade, så fort de kunde, fram till klipporna, under det Mikael
hoppade från sin häst, band denne med tygeln vid vagnen
och hastigt körde bort från stället.
»Framåt med mig!» sade Fineas, då de kommo till
bergshöjden, och i det blandade ljuset från stjernorna ocli
daggryningen upptäckte spåren af en ojemn men tydligt
synlig gångstig som ledde in bland klipporna; »här ha vi
ett af våra gamla jägartillhåll, nu uppåt!»
Fineas gick i spetsen och hoppade lik en stenget på
klipporna, med gossen i sina armar. Jim var den andre i
ordningen; han bar på ryggen sin darrande gamla moder.
George och Eliza bildade eftertruppen. Ryttarskaran hade
under tiden kommit fram till inhägnaden och steg af
hästarne under blandade rop och svordomar och gjorde sig i
ordning att följa dem. — Efter några minuters klättrande
kommo flyktingarne till höjden af den första klippan;
gångstigen gick här i ett trångt pass, der de endast kunde
komma fram en i sender, hvarefter de plötsligt stodo vid
en klyfta eller bergskrefva, mer än tre fot bred, och bakom
hvilken reste sig ett från de andra klipporna skildt
bergparti, mer än trettio fot högt och med lodrätt stupande sidor,
liksom på en af naturen byggd fästning. Fineas hoppade
lätt öfver klyftan och nedsatte gossen på ett jemnt
klipputsprång täckt med mossa.
»Hit öfver med er!» ropade ban; »hoppa nu en gång
som för lifvet!» sade han, och den ene efter den andre
sprang öfver. Några lösa stenar bildade ett slags bröstvärn,
som skyddade deras ställning och gjorde, att de ej sågos af
dem dernere.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
