Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Ytterligare om miss Ofelias erfarenheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
Miss Ofelia tycktes vilja göra någon invändning mot
denna skildring; hon lade ifrån sig stickningen för att börja,
men S:t Clare lät henne ej få ordet, utan fortfor:
»Åh, jag vet till punkt och pricka, hvad du vill säga.
— Nej, jag vill ej påstå, att de voro alldeles lika. Den ene
kom i förhållanden, som motverkade hans naturliga böjelser,
den andre deremot i sådana, der allting gynnade och
utvecklade dem; och sålunda blef den ene ett praktexemplar
af en egensinnig, stolt, öfvermodig gammal demokrat, under
det den andre blef en egensinnig, hänsynslös gammal
despot. Om båda varit plantageegare i Louisiana, skulle de
ha varit så lika hvarandra som två kulor stöpta i samma
form.»
»Att du kan tala så vanvördigt 1» sade miss Ofelia.
»Det var ej min mening att visa dem ringaktning»,
sade S:t Clare. »Du vet nog, att vanvördnad ej är min
starka sida. Men jag återgår till min historia.»
»Då min far dog, lemnade han hela sin förmögenhet
åt oss tvillingar, att dela den efter öfverenskommelse. Nu
finns det ej på Guds gröna jord en mera ädelsinnad och
oegennyttig varelse än Alfred, så snart det gäller hans
jemlikar, och vi enades förunderligt lätt om
egendomsfrågan, såsom två bröder egnar och anstår. Yi beslöto att
drifva plantageskötseln gemensamt, och Alfred, hvilkens håg
och skicklighet för praktiska värf var vida större än det
jag i samma afseende kunde bjuda, vardt en intresserad
och särdeles framgångsrik plantageegare.»
»Men två års erfarenhet var tillräcklig att öfvertyga
mig om att jag ej dugde till bolagsman i en sådan affär.
Att hafva under mig en arbetsstock om sjuhundra slafvar,
hvilka jag ej kunde personligen lära känna eller intressera
mig för, men hvilka jag måste köpa och sälja, hysa, föda
och hålla i arbete, alldeles som om de vore lika många
boskapskreatur, dresserade som en trupp soldater; den
ständigt återkommande frågan huru litet af lifvets
oundgängligaste nödtorft kunde vara tillräckligt att hålla dem i
arbets-dugligt skick; nödvändigheten af pådrifvare och tillsyningsmän,
och dertill den aldrig hvilande piskan, såsom första, sista
och enda bevisningsmedel — allt detta var för mig i högsta
grad osmakligt, motbjudande och outhärdligt; och då jag
tänkte på min moders ord om värdet af hvarje enskild, arm
menniskosjäl, föreföll mig det hela rent af fruktansvärdt.»
»Det är helt enkelt meningslöst att påstå, det slafvarne
finna sig väl under allt detta. Jag har aldrig kunnat stå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
