Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Ytterligare om miss Ofelias erfarenheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
273
dom blifvit genom alla möjliga dåliga inflytanden förslöad
och förfäad, och då hon måste förnöta hvarje dag i veckan
under" själsmördande släparbete, så kan en sådan ej vinna
mycket af några få timmars undervisning på söndagen.
Söndagsskollärarne bland fabriksarbetarne i England och
bland plantagearbetame här hos oss torde kunna intyga,
att detta gäller både här och der. Likväl finnes det bland
oss några märkliga undantag från regeln, hvilka kunna
förklaras deraf, att negrerna äro af naturen mera mottagliga
för religiösa intryck än de hvita.»
»Nå, men hur kom du att sluta med ditt plantagelif?»
frågade miss Ofelia.
»Jo, då vi stretat med hvarandra en tid bortåt, fann
Alfred till slut tydligt, att jag var omöjlig för yrket. Han
måste ju finna det orimligt, att efter alla de förändringar,
förbättringar och reformer han vidtagit i både ett och annat,
jag ändå ej var nöjd. Men verkliga förhållandet var, att
jag afskydde sjelfva saken — det att använda alla dessa
män och qvinnor och att ständigt underhålla all denna
okunnighet, råhet och -lastbarhet — och detta endast för
att skaffa sig pengar.
Dessutom blandade jag mig alltid i enskildheterna.
Som jag sjelf är en af de lataste bland dödliga, hade jag
ock alltför stark medkänsla för de lata; och då de usla,
hjelplösa kräken lade stenar i bottnen på sina
bomullskorgar för att öka deras vigt, eller fylde sina säckar med smuts
och ett lager bomull öfverst, tycktes det mig så likt hvad
jag sjelf skulle hafva gjort, om jag varit i deras kläder,
att jag omöjligt kunde vilja se dem piskade för sådant.
Och så blef det naturligtvis slut på tukt och ordning vid
plantagen, och Alf och jag stodo på ungefär samma punkt
som åratal förut jag och min vördade fader. Och så sade
han mig, att jag var pjunkig som en qvinna och aldrig
skulle duga att sköta affärer, och rådde mig att för min
andel taga det i bank insatta kapitalet och vårt familjehus
i New Orleans, och att jag borde slå mig på att skrifva
vers och låta honom ensam sköta plantagen. Sålunda blefvo
vi skilda, och jag kom hit.»
»Men hvarför frigaf du ej dina slafvar?» frågade miss
Ofelia.
»Nej, dertill hade jag ej mod. Att begagna dem som
redskap för att skaffa mig pengar, det kunde jag ej; men
att hafva dem till hjelp att ge ut pengar, det tyckte jag ej
vara så illa, förstår du. Somliga af dem voro gamla hus-
Onkel Torns stuga. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
