Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Ytterligare om miss Ofelias erfarenheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
tro», sade hon liksom i tankarne, »att jag fått erfara
svårare pröfningar, än någonsin den der. Nej, det är bara
derför, att de äro så elaka. Det finnes sådana ibland dem,
som det är omöjligt att knfva ens med yttersta stränghet.
Jag mins min far hade en slaf, som var så lat, att han
rymde för att slippa arbeta och uppehöll sig i
sumptrakterna och stal och bedref alla slags ohyggligheter. Denne
slaf uppfångades flera gånger och piskades, men det tjenade
till alls ingenting; och sista gången ban släpade sig bort,
då han knappast mer kunde gå, omkom han borta i
sumpmarken. Och ban hade alls intet skäl att göra, som han
gjorde, ty min fars folk behandlades alltid med mildhet.»
»Jag tog en gång bugt på en karl, som alla slafdrifvare
och egare förgäfves sökt få hand med», sade S:t Clare.
»Du!» sade Marie; »nå, det skulle vara roligt att höra,
när du kunnat göra något sådant!»
»lian var en väldig, kraftfull gestalt, en infödd afrikan,
och tycktes hafva en ovanligt stark, otyglad frihetskärlek,
som man kan tänka sig hos ett lejon i Afrikas urskogar.
Man kallade honom Scipio. Ingen hade någon makt med
honom; han såldes från hand till hand och kom än under
en än under en annan tillsyningsman. Till slut köptes ban
af Alfred, som hoppades kunna kufva honom. Nåväl, en
vacker dag slår ban tillsyningsmannen till marken och
försvinner genast till sumpmarkerna. Jag var för tillfället på
besök vid Alfreds plantage, ty kompaniskapet var vid den
tiden redan upplöst. Alfred var högligen förbittrad, men
jag sade honom, att det var hans eget fel, och slog vad
med honom, att jag skulle kufva slafven, och det
bestämdes, att om jag fångade honom, skulle jag få göra försök
med honom. Man utvalde sex eller sju man jemte bössor
ocli hundar för jagten. Du vet, att man kan med samma
ifver jaga en menniska som en hjort, om endast jagten är
på modet, och jag kände, sanningen att säga, sjelf en viss
jagtifver, ehuru jag endast deltog i partiet som ett slags
underhandlare, ifall man lyckades fånga bytet.
Hundarne skälde och tjöto, och vi redo och ströfvade
omkring, tills vi slutligen uppspårade honom. Han flydde
undan så snabbt som ett rådjur och lemnade oss länge
långt efter sig; men slutligen blef han fast i ett
ogenomträngligt snår; då satte han sig till motvärn, och jag kan
intyga, att han tilltygade hundarne med besked. Han
slungade dem till höger och venster och dödade med sina
obeväpnade händer tre af dem, då slutligen ett bösskott fällde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
