Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Ytterligare om miss Ofelias erfarenheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
låta smittkopporna härja ibland dem och inbilla oss att våra
barn skola undgå smittan, som vi kunna lemna våra slafvar
i deras okunnighet och lastbarhet, och tro att våra barn ej
taga skada deraf. Och likväl innehålla våra lagar bestämda
och stränga förbud mot hvarje verksamt allmänt
uppfostringssystem, och detta är visligt af lagstiftarne; ty börjar man
blott att grundligt uppfostra en generation slafvar, så skulle
snart hela slafveriväsendet sopas bort som agnar för
vinden. Om vi ej gifva slafvarne friheten, så skola de sjelfva
taga den.»
»Och huru tror du allt detta kommer att sluta?» frågade
miss Ofelia.
»Det vet jag ej. Ett är visst: — det rör sig bland
massorna hela verlden omkring, och en vredens dag kommer
förr eller senare. Samma rörelse pågår i England och det
öfriga Europa som i detta land. Min moder brukade tala
till mig om ett tusenårigt rike, som skulle komma, och att
då skulle Kristus regera och alla menniskor varda fria och
lyckliga. Och då jag ännu var barn, lärde hon mig att
bedja: Tillkomme ditt rikel Men hvem kan uthärda hans
tillkommelses dag?»
»Augustin, ibland tycker jag, du ej är långt från Guds
rike», sade miss Ofelia; hon lade bort sin stickning och såg
oroligt på honom.
»Tack för din goda tanke om mig; men för mig går
det ständigt uppför och nedför — uppför mot himlens port
i teorien, ned i stoftet i praktiken. — Men nu hör jag
ringas till te; låt oss gå, och säg nu om icke också jag
kan för en gåag i mitt lif tala uppriktigt och allvarligt.»
Yid bordet kom Marie att tala om händelsen med Prue
och sade till miss Ofelia: »Jag förmodar, kära kusin, att
du tycker vi äro riktiga barbarer.»
»Ja, nog tycker jag», sade hon, »denna sak är
tillräckligt barbarisk, men jag tror ej, att I alla ären barbarer.»
»Nå ja», återtog Marie, »men så mycket vet jag, att
det är alldeles omöjligt att komma till rätta med somliga
af de der kräken; de äro så dåliga, att de ej borde få lefva.
Jag kan ej känna det minsta deltagande vid en sådan
tilldragelse som denna. Om de blott uppförde sig som de
borde, skulle aldrig något sådant hända.»
»Men, mamma», sade Eva, »den stackars varelsen var
olycklig, och detta förledde henne att dricka.»
»Ah, slidder-sladder! Som om det vore någon ursäkt!
Jag är sjelf olycklig, mycket ofta olycklig. Skulle nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
