Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 23. Henrique
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
drag; och Alfred, mörkögd och med stolt romersk profil, kraftig
kroppsbyggnad och beslutsam hållning. De klandrade
ständigt hvarandras åsigter och handlingssätt, men voro ändå
förtjusta af att vara tillsammans; det var i sjelfva verket
motsägelsen, som tycktes förena dem.
Henrique, Alfreds äldste son, var en ståtlig, mörkögd
gosse, med hållning af en prins och full af liflighet och
mod. Från första ögonblicket, han träffade Eva, syntes
ban rent af förtrollad af sin kusins själfullhet och behag.
Eva hade en liten vacker pony af snöhvit färg. Den
var lätt, som en gunga, och var lika fromsint som sin unga
herskarinna. Denna pony fördes nu fram till verandan af
Tom, under det en mulattgosse, omkring tretton år gammal,
ledde fram en liten svart arabisk häst, som nyss blifvit med
stor kostnad införskrifven för Henriques räkning.
Henrique var så stolt, som någon gosse kunde vara,
öfver sin nya egendom, och då han nu gick fram och
mottog tyglarne från sin mulattgosse, betraktade han noga
hästen, hvarvid hans ansigte mörknade.
»Hvad är detta, Dodo, du låte hund? Du har ju ej
ryktat min häst riktigt i dag!»
»Jo, mas’r», sade Dodo ödmjukt; »men han har
dammat ned sig i spiltan.»
»Håll din mun, slyngel!» sade Henrique, och höjde
häftigt sitt ridspö. »Hur vågar du tala!»
Gossen var en vacker, klarögd mulatt af samma storlek
som Henrique, och hans lockiga hår skuggade en hög, stolt
panna. Han hade hvitt blod i sina ådror, hvilket lätt kunde
märkas af rodnaden på hans kind och blixten i hans öga,
då ban nu ifrigt sökte att tala.
»Mas’r Henrique —1» begynte han.
Henrique slog honom tvärt öfver ansigtet med ridspöet,
grep hans ena arm, tvingade honom ned på knä, och slog
honom sedan, tills han nästan miste andan.
»Der har du, oförskämde hund! Nu skall jag lära dig
att tiga, då jag talar till dig. Gå tillbaka med hästen och
rykta honom nu. Jag skall lära dig din plats, jag.»
»Unge mas’r» sade Tom, »jag tror han ville säga, att
hästen tumlade sig, då han ledde honom från stallet — ty
han är så liflig — och att han på det sättet blef dammig.
Jag sjelf såg, att hästen ryktades.»
»Håll du din tunga, tills man frågar dig!» sade
Henrique, vände sig om och gick för att tala med Eva, som
stod och väntade, klädd i riddrägt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
