Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
347
sågo med tårfyllda ögon in genom glasdörrarne; men S:t
Clare hörde och sade intet; han betraktade endast
ansigts-uttrycket hos det lilla sofvande barnet.
»Ack, om hon endast kunde vakna och tala ännu en
gång!» sade han, hvarefter ban lutade sig öfver henne och
sade vid hennes öra: »Eva, älskling!»
Hon slog upp sina stora blå ögon; ett leende spreds
öfver hennes ansigte; hon försökte upplyfta hufvudet och tala.
»Känner du igen mig, Eva?»
»Älskade pappa!» sade barnet med en yttersta
ansträngning och slog armarne om hans hals. Efter ett ögonblick
föllo de slappt tillbaka; och då S.t Clare upplyfte hufvudet,
såg han en ryckning af dödsångest öfverfara barnets ansigte;
hon kämpade efter andan och sträckte upp sina små händer.
»O Gud, detta är gräsligt!» sade han, och vände sig
bort i förtviflan och tryckte hårdt Toms hand, knappt
medveten om hvad ban gjorde. »Tom, min gosse, detta dödar mig!»
Tom tog sin husbondes händer mellan sina, och med
tårarne strömmande öfver de svarta kinderna sökte ban efter
hjelp der, hvarest han alltid varit van att söka den.
»Bed, att denna stund må förkortas!» sade S:t Clare;
»detta krossar mitt hjerta!»
»O, prisad vare Gudi Det är öfver, det är öfver,
älskade herre!» sade Tom. »Se på henne!»
Eva låg flämtande och med uttömda krafter på siu
bädd; hennes klara ögon stodo vidöppua och orörliga. Ack,
hvad ville de säga, dessa ögon, som tycktes så tydligt tala
himmelens språk? Jorden och jordisk smärta var försvunnen,
och så högtidlig, så hemlighetsfull var den strålande
klarheten öfver detta ansigte, att sorgens suckar hämmades hos
de omkringstående. De trängdes omkring henne under
tystnad och återhöllo nästan sin andedrägt.
»Eva!» sade S:t Clare sakta.
Hon hörde honom ej.
»Ack, Eva, säg oss hvad du ser! Hvad är det?»
frågade fadern.
Ett ljust, fröjdefullt leende öfverför hennes ansigte, och
hon sade i brutna ord: »O, kärlek — glädje — frid!» andades
en sista suck och öfvergick från döden till lifvet.
Farväl, älskade barn! Evigbetens ljusa portar hafva slutits
efter dig; vi skola ej mer se ditt ljufva ansigte. Ve dem,
som fingo bevittna din ingång i himlen, då de sedan vakna
och finna omkring sig endast hvardagslifvets kalla skymning,
och du är för alltid borta från deras blickar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
