Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27. »Det sista verlden har att gifva»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
349
rummet den dysterhet, som oftast stämplar likbegängelsen^
i Nya England.
På blomsterhyllorna stodo ännu blommor —
allesamman hvita, friska och välluktande med behagfullt nedböjda
blad. På Evas lilla bord, som var höljdt i hvitt, stod
hennes mest omtyckta lilla vas med en enda mossrosknopp
deruti. Draperier och gardiner hade under flerfaldiga
ändringar uppsatts af Adolf och Rosa med detta öga för det
nätta, som är utmärkande för deras stam. Och äfven denna
stund, då S:t Clare stod der i sina tankar, trippade lilla
Rosa sakta in i rummet, bärande en korg med hvita
blommor. Hon tog ett steg tillbaka, då hon fick se husbonden,
och stannade på vördnadsfullt afstånd; men då hon fann,
att ban ej lade märke till henne, gick hon fram för att
lägga blommorna omkring den döda. S:t Clare såg heune
såsom i en dröm, under det hon satte i de små händerna
vackra jasminer och med beundransvärd smak ordnade de
öfriga blommorna omkring sängen.
Dörren öppnades åter, och Topsy, med ögonen svullna
af gråt, visade sig, gömmande något* under sitt förkläde.
Rosa gjorde en hastig afvärjande åtbörd, men Topsy tog
ett steg in i rummet.
»Packa dig i väg härifrån!» sade Rosa i en skarp,
befallande hviskning, t>åu har här ingenting att göra.»
»Ack, låt mig komma fram! Jag har med mig en
blomma, en sådan vacker blomma!» sade Topsy och höll
fram en halft utsprucken tearos. »Låt mig lägga den här!»
»Gå din väg!» sade Rosa’ ännu bestämdare.
»Låt henne vara!» sade S:t Clare, stampande med foten.
»Hon fåi’ komma fram.»
Rosa drog sig genast tillbaka, och Topsy gick fram och
lade sin gåfva vid Evas fötter. Men derpå kastade hon sig
plötsligt med ett vildt skri på golfvet vid sidan af sängen
under högljudd gråt och jemmer.
Miss Ofelia skyndade in i rummet och försökte att
upplyfta henne och få henne tyst, men förgäfves.
»O, miss Eva! O, miss Eva! Jag ville, jag vore död,
jag ock!»
Hennes skri var vildt och genomträngande; blodet
rusade upp i S:t Clares marmorhvita ansigte, och han fick nu
i ögonen de första tårarne efter Evas död.
»Stig upp, barn», sade miss Ofelia i mild ton; »gråt ej
på detta sätt. Miss Eva har gått till himlen; hon är en
ängel nu.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
