Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27. »Det sista verlden har att gifva»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350
»Men jag kan inte se henne!» ropade Topsy. »Jag får
aldrig mer se henne!» Och hon började åter snyfta.
De stodo alla tysta ett ögonblick.
■»Hon sade, att hon höll af mig», sade Topsy. »Ja, det
gjorde hon. Ack, ack! Och nu har jag ingen mer,
ingen mer!»
»Det der är sant nog, det», sade S:t Clare. »Men»,
fortfor ban till miss Ofelia, »se nu till du, Ja ur du skall
kunna trösta den arma varelsen.»
»Jag önskar, jag aldrig blifvit född», sade Topsy. »Jag
ville aldrig bli född, — aldrig, och jag ser ej, hvad det
tjenat till.»
Miss Ofelia upplyfte henne mildt men kraftigt, och
förde henne ut ur rummet; men under det hon gjorde detta,
droppade tårar äfven från hennes ögon.
»Topsy, du stackars barn», sade hon då hon ledde henne
till sitt eget rum, »gif dig ej utöfver! Jag också kan hålla
af dig, fast jag ej är såsom det kära barnet derinne. Jag
tror, att jag af henne lärt något af Kristi kärlek. Jag kan
hålla af dig, och jag skall försöka hjelpa dig att bli en god
kristen flicka.»
Miss Ofelias ton uträttade mer än hennes ord, och ännu
mer uträttade de uppriktiga tårar, som runnö utefter hennes
kinder. Från denna stund vann hon inflytande öfver det
arma öfvergifna barnets själ, ett inflytande, som hon sedan
alltid bibehöll.
»O min Eva!» tänkte S:t Clare, »hur mycket godt gjorde
du ej under din korta tid på jorden! Hvilken räkenskap
kommer jag ej att få aflägga för mina långa år!» -
Och nu fick man höra låga hviskningar och tysta steg
i rummet, under det den ene efter den andre smög sig in
för att betrakta den döda; och sedan kom den lilla kistan,
och derpå blef det begrafning, och vagnen körde fram till
porten, och främmande kommo och anvisades platser; man
såg i sorghuset hvita och svarta sorgkläder; man läste ord
från bibeln och uttalade böner; och S:t Clare lefde och gick
och rörde sig såsom om han ej mer hade någon tår att
gjuta. Slutligen såg han intet utom det lilla hufvudet i
kistan med dess guldgula hår; sedan såg ban svepduken
läggas deröfver och locket läggas på kistan; och ban intog
sin plats bland de andra på vägen till en liten vrå i
trädgården, och der vid den lilla grässoffan, der Eva och Tom
hade så ofta suttit och samtalat och läst och sjungit, der
var den lilla grafven. Och S:t Clare stod bredvid densamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
