Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Återförening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356
TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
Återförening.
Vecka efter vecka förflöt i S:t Clares hus, och tidens
ström kom åter in i sin gamla fåra, sedan Evas lilla farkost
gått i qväf. Hur despotiskt och kallt och oberördt af allt,
hvad vi kunna känna, röra sig ej lifvets verkligheter framåt
under deras’dagliga lopp! Hur vi än känna det, måste vi
dock äta och dricka, somna och vakna upp igen —, vi
måste handla, köpa, sälja, göra frågor och besvara frågor;
— vi måste, kort sagdt, jaga efter tusentals tomma skuggor,
ehuru vi förlorat allt intresse för dem; det enda, som
återstår att göra, är att efter gammal vana, kallt och mekaniskt,
lefva fram sitt lif, sedan all verklig lefnadslust försvunnit.
S:t Clares alla tankar och förhoppningar hade, utan att
han tänkt derpå, knutit sig omkring hans barn. Det var
för Eva han fortfarit att sköta sin egendom; det var för
Eva han hade planlagt användandet af sin tid; och att göra
detta för Eva — att för henne sälja och köpa, göra
förändringar, förbättringar och anordningar —, dervid hade
han så länge vant sig, att då hon nu var borta, han ej
tycktes hafva något vidare att tänka på eller göra.
Visserligen fanns ju äfven ett annat lif, hvilket, om
det med tron omfattades, skulle ställa sig som ett högt och
betydelsefullt siffertal framför tidens annars betydelselösa
nollor och gifva dem ett hemlighetsfullt och omätligt’ värde.
S:t Clare insåg detta till fullo, och ofta, under någon stund
af trötthet och lifsleda, hörde han en späd, barnslig röst
uppfordra honom att se uppåt och såg den lilla handen
utpeka för honom lifvets väg; men sorgens tunga dvala
hade fått makt med honom, så att han ej kunde resa sig.
Plan var en af dessa naturer, som genom sina egna inre
förnimmelser och instinkter kunde bättre än mången verklig
och praktisk kristen fatta religionens sanningar. Gåfvan
att kunna inse värdet af ett sedligt lif och att känna och
bedöma de fina skiftningarna af dess företeelser synes ofta
vara en framstående egenskap hos sådana, hvilkas hela
lif tyckes innebära en sorglös missaktning för all religion.
Derför finner man ock en Moore, en Byron, en Göthe ofta
uttala ord, som äro mer betecknande för en verklig religiös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
