Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Återförening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360
»Se så, inga dumheter!» utbrast Rosa. »Jag såg ju, att
du gömde uågot; jag känner till dina skälmstycken»; och
Rosa grep henne i armen och försökte komma med sin hand
åt barmen, men Topsy slog ursinnigt omkring sig och
kämpade för hvad hon ansåg som sin egendom. Stridsbullret
och ropen kallade på samma gång miss Ofelia och S:t Clare
till stället.
»Hon har stulit!» sade Rosa.
»Nej, det har jag icke!» skrek Topsy, snyftande af vrede.
»Gif hit det åt mig, hvad det än är!» sade miss Ofelia
med bestämdhet.
Topsy tvekade, men efter förnyad befallning framdrog
hon från barmen ett litet paket, instucket i en af hennes
gamla strumpor.
Miss Ofelia vände ut och in på strumpan. Der låg en
liten bok, som Topsy fått af Eva och som innehöll ett
bibelspråk för hvarje dag af året, och inlagd i ett papper den
hårlock, som Eva gifvit henne den minnesvärda dag, då
hon sagt sitt sista farväl till tjenarne.
S:t Clare blef gripen vid åsynen häraf. Den lilla boken
var inlagd i ett långt stycke krusflor, taget från likrummet.
»Hvarför har du inlindat boken i det här?» frågade
,S:t Clare, i det han höll upp krusfloret.
»För att — för att — de’ va’ miss Evas. Ack, tag det
ej från mig!» sade hon, i det hon kastade sig på golfvet,
slog förklädet för ansigtet och började häftigt snyfta.
Det var på en gång egendomligt och gripande att se den
besynnerliga blandningen af den lilla utslitna strumpan, det
svarta krusfloret, boken med bibelspråk, den vackra mjuka
hårlocken — och Topsys ytterliga sorg.
S:t Clare smålog, men hade tillika tårar i ögonen, då
ban sade:
»Stilla, stilla nu! Gråt ej så! Du skall få ha qvar
alltsammans», hvarefter han kastade sakerna till henne och
drog miss Ofelia med sig in i förmaket.
»Jag tror verkligen du kan göra något af den der»,
sade han, pekande bakåt med tummen öfver axeln. »En
själ, som är mäktig af verklig och djup sorg, har äfven
möjlighet att blifva god. Du måste söka uträtta något
med henne.»
»Ja, barnet har blifvit mycket bättre», återtog miss Ofelia.
»Jag har godt hopp om henne; — men, Augustin», sade hon,
i det hon lade handen på hans arm, »jag måste fråga clig om
en sak: hvilken skall detta barn tillhöra, dig eller mig?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
