Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Återförening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
under ett lifsfarligt styng i sidan af en jagtknif, som han
sökt vrida ur handen på en af slagskämparne.
Huset fylldes snart af gråt och jemmerrop, skri och
skrän; tjenarne afsleto i förtviflan håret, kastade sig på
marken eller sprungo omkring under klagan, utan att veta
hvad de gjorde. Tom och miss Ofelia tycktes vara de enda,
som bibehöllo någon själsnärvaro; Marie låg i häftig
hysterisk kramp. På miss Ofelias befallning anordnades i bast
en bädd på en af sofforna i förmaket, och den blödande
gestalten lades derpå. S:t Clare låg afsvimmad i följd af
smärtan och blodförlusten; men då miss Ofelia använde
några upplifvande medel, återvaknade han till medvetande,
öppnade ögonen, stirrade på de närvarande och blickade
allvarligt omkring sig i rummet. Sedan hans ögon liksom
spanande öfverfarit allt omkring honom, stannade de slutligen
på hans moders porträtt.
Läkaren hade kommit och gjorde nu sin undersökning.
Det var tydligt af uttrycket i hans ansigte, att ej något hopp
fanns; men han lagade sig till att förbinda såret, och med
biträde af miss Ofelia och Tom skred han till verket, under
jemmerropen och snyftningarne från tjenarne, som trängdes
vid dörrarne och fönstren, hvilka öppnade sig åt verandan.
»Nej», sade läkaren, »vi måste ha ut alla de här
varelserna; allt beror på att han hålles fullkomligt i ro.»
S:t Clare öppnade ögonen och stirrade på de förtviflade
tjenarne, som miss Ofelia och läkaren nu sökte drifva ut
från rummet. »Stackars kräk!» sade han i det ett uttryck
af bitter sjelfförebråelse öfverför hans ansigte. Adolf
vägrade bestämdt att gå ut. Förskräckelsen hade beröfvat honom
all besinning: han kastade sig handlöst ned på golfvet och
kunde på intet sätt förmås att stiga upp. De öfriga gåfvo
efter för miss Ofelias försäkringar, att deras masters
räddning berodde på att de voro stilla och lydiga.
S:t Clare kunde tala blott helt litet; han låg med ögonen
tillslutna, men alla kunde se, att han kämpade med bittra
tankar. -Efter en stund lade han sin hand på Toms — Tom
låg på knä vid sängen — och sade: »Tom! Stackars gosse!»
»Hvad önskar mas’r?» sade Tom sorgset.
»Jag håller på att dö» sade S:t Clare. »Bed!»
»Om ni önskar en prest —» sade läkaren.
S:t Clare skakade afvisande på hufvudet och sade för
andra gången till Tom, ännu mer allvarligt: »Bed!»
Och Tom bad af hela sitt hjerta för denna själ, som nu
skulle skiljas härifrån, denna själ, som blickade fram så all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
