Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. De värnlöse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
Ett barn, som förlorat sin fader, njuter ännu skydd af
några vänliga menniskor ocb af lagen; det har erkända
rättigheter och en ställning; men slafven har intet deraf.
Lagen betraktar honom i hvarje afseende som utesluten
från alla rättigheter och belt enkelt som en handelsvara.
Det enda tillmötesgående af de önskningar och behof, ban
såsom mensklig och odödlig varelse måste känna, kommer
honom till del endast genom hans allrådande och
oansvarige husbondes godtycke; och om denne faller ifrån återstår
honom intet.
Antalet af de menniskor, som förstå att på ett
menskligt och ädelt sätt utöfva en fullkomligt oansvarig makt, är
ganska ringa. Detta är en allmänt känd erfarenhet, ocb
ingen känner det bättre än slafven; han vet, att han bar
för sig tio möjligheter att komma under en grym och
despotisk husbonde emot en enda att finna en herre, som är
förståndig och välvillig. Derför är det ock, som hans sorg
efter en mild husbonde är så bitter och långvarig, som den
möjligen kan vara.
Då S:t Clare utandades sin sista suck, betogs bela hans
hus af bestörtning och förskräckelse. Han hade bortryckts
så hastigt, och midt under sin fulla ungdomskraft. Hvarje
rum och galleri i huset genljöd af snyftningar och
förtviflade jemmerrop.
Marie, hvilkens nervsystem var förslappadt genom
hennes ständiga klemande med inbillade åkommor, hade intet
som kunde uppehålla henne vid detta fruktansvärda slag,
och under det hennes man drog sina sista andetag, föll hon
i den ena svimningen efter den andra, så att ban, med
hvilken hon varit förenad med äktenskapets band, skildes
från henne för alltid, utan att kunna få säga henne ett enda
afskedsord.
Miss Ofelia hade med den sinnesstyrka och
sjelfbehersk-ning, som voro för henne utmärkande, stannat hos sin
slägting till sista ögonblicket; hon var idel öga och öra, och
med den högsta uppmärksamhet gjorde hon det lilla, som
var att göra vid hans dödsbädd, samt föreuade sig af fullt
hjerta i de brinnande böner, som den fattige slafven
uppsände för sin döende husbondes själ.
Då de klädde honom för hans sista hvila, funno de vid
hans bröst en liten enkel medaljong, som öppnades vid
tryckningen på en fjäder. Den inneslöt miniatyrbilden
af ett qvinnoansigte med sköna och ädla drag, och på
frånsidan låg under glas en mörk hårlock. De lade medaljon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
