Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 30. Slafbasaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384
och slöseri belastat egendomen med allt större skulder, så
att allt till slut gick öfverända. En af de större
fordrings-egarne var den aktade firman B. & Co. i New York. B.
& C:o skrefvo till sitt juridiska ombud i New Orleans, hvilken
då lade qvarstad å egendomen — hvars värdefullaste del
utgjordes af de båda qvinnorna och en hop plantagenegrer
—, hvarefter ban underrättade firman i New York om den
vidtagna åtgärden. Broder B., hvilken, som vi nämnt,
ansågs för en kristlig man och dessutom var bosatt i en fri
stat, kände sig ej riktigt belåten med saken. Han tyckte
naturligtvis ej vidare om att handla med slafvar och
men-niskosjälar; men hur det var, stodo dock nu fyrtiotusen
dollars på spel, och efter mycket betänkande och efter att
hafva inhemtat råd hos personer, som han visste skulle råda
honom efter hans önskan, skref ban till sin jurist att ställa
med affären, såsom han tyckte det fördelaktigast, och
öfver-sända hvad derpå kunde vinnas.
Dagen efter det brefvet kommit till New Orleans, lades
beslag på Susan och Emmeline, hvarefter de sändes till
slaf-basaren för att der invänta den offentliga auktionen
morgonen derefter. Och under det de nu svagt framskymta för
oss i månljuset, som silar sig in genom fönstergallret, kunna
vi lyssna till deras samtal. Båda gråta, men hvar för sig
belt stilla för att ej höras af hvarandra.
»Mamma, lägg ditt hufvud i mitt knä och försök att
sofva litet», säger flickan, försökande att hålla sig lugn.
»Jag är ej sinnad att sofva, Em! Jag kan det ej. Det
är kanske sista natten vi få vara tillsammans.»
»Kära mamma, tala ej så! Kanske bli vi sålda ihop;
hvem vet?»
»Om det vore fråga om någon annan, skulle äfven jag
säga så, Em», sade modern; »men nu är jag så rädd att
mista dig, att jag endast ser faran.»
»Men, mamma, mannen sade ju, att vi båda sågo
hyggliga nog ut och skulle bli lättsålda.»
Susan erinrade sig karlens blickar och ord. Med
dödsångest i hjärtat kom hon ihåg, hur han betraktat Emmelines
händer, tagit i hennes lockar och förklarat henne för prima
vara. Susan hade uppfostrats till kristliga grundsatser, hade
dagligen läst bibeln och erfor, vid tanken på att hennes barn
skulle säljas till ett lif af vanära, samma fasa, som hvarje
annan kristen moder skulle hafva känt. Men hon, den
arma, hade intet hopp, intet skydd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
