Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 31. Öfverfarten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398
»Må så vara», återtog den andre; »men så finnas ock
många menskliga och sansade män bland plantageegarne.»
»Medgifves», sade den unge mannen, »men enligt min
åsigt är det ni, menskliga och sansade män, som bär
ansvaret för alla de råa och skändliga ogerningar, hvilka
bedrifvas af dessa uslingar; ty om systemet ej kunde stödja
sig på ert bifall och inflytande, så skulle det hela ej
kunna hållas uppe en timme. Funnes inga andra slags
plautageodlare än den der», sade han, i det ban pekade
med fingret på Legree, som stod med ryggen mot dem, »så
skulle alltsammans gå till botten som en qvarnsten. Det
är eder aktningsvärdhet och mensklighet som möjliggör och
skyddar hans omensklighet.»
»Ni har i sanning en hög tanke om min goda natur»,
inföll plantageegaren leende; »men jag vill råda er att icke
tala alldeles så högt, enär det finns folk bär om bord, hvilka
måhända ej skulle så fullt tåla att höra andras meningar,
som jag gör det. Ni gjorde bättre att vänta tills vi komma
hem till min plantage, der ni kan tilltvåla oss allesamman,
så mycket ni lyster.»
Den unge mannen rodnade och log, och snart voro
båda upptagna af att spela ett parti bräde. Under tiden
föregick ett annat samtal på ångarens fördäck, mellan
Em-meline och mulattc|vinnan, med hvilken hon var hopkedjad.
Som naturligt var, meddelade de hvarandra några
enskildheter från sitt förflutna lif.
»Hvilken tillhörde ni?» frågade Emmeline.
»Min mas’r var herr Ellis; ban bodde på Levee-street.
Kanske har ni sett huset?»
»Var han god mot er?» sade Emmeline.
»För det mesta, innan han blef sjuk. Han har nu
legat sjuk, mer eller mindre, i öfver sex månader och varit
gräsligt stygg. Tycks som om ban ej unnat en enda någon
ro, dag eller natt; höll mig uppe om nätterna tills jag blef
alldeles förbi och omöjligen kunde hålla mig vaken längre;
och då jag föll i sömn en natt, talade han så förskräckliga
saker till mig, och sade, att ban skulle sälja mig till den
strängaste mas’r, han kunde finna; och ban hade ändå
lofvat mig att jag skulle bli fri, då han dog.»
»Hade ni inga vänner?».
»Jo, min man; han är handsmed. Mas’r legde
vanligen ut honom åt andra. De förde bort mig så hastigt, att
jag ej fick träffa honom. Och fyra barn hade jag ock. Gud
tröste mig!» tillade qvinnan och gömde ansigtet i händerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
