Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 34. Qvarteronens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
428
»Du säger mig», sade hon efter ett uppehåll, »att det
finns en Gud — en Gud, som blickar ned på oss och ser
allt detta. Kanske är det så. Systrarna i klostret berättade
mig ock ofta om en dom, då allting skall framdragas i
ljuset; skall väl då bli vedergällning?»
»De tro, att det betyder intet, hvad vi lida, — intet,
hvad våra barn lida. Det der är bara småsaker, säga de;
men jag bar gått omkring på gatorna, då jag tyckt mig
bära i mitt hjerta tillräckligt med elände, för att få hela
staden att sjunka. Jag önskade ibland, att husen måtte
falla öfver mig, och att stenarna måtte sjunka i djupet
under mina fötter. Jal Och på domens dag skall jag stå
inför Gud och vittna mot dem, som förderfvat mig och mina
barn till kropp och själ.»
»Då jag var barn, trodde jag mig vara gudfruktig; jag
•älskade Gud och plägade gerna bedja. Nu är jag en
förlorad själ, förföljd af onda andar, som plåga mig dag och
natt; de drifva ständigt på mig —, och jag skall ock göra
det den ena dagen eller den andra!» sade hon, knytande
sin hand, under det vansinnets eld flammade ur hennes
djupa, svarta ögon. »Jag skall skicka honom dit han hör —
det är ej någon lång väg för honom dit — någon af dessa
nätter, om de ock skola bränna mig lefvande för det!» Ett
långt vildt skratt skallade genom det ensliga rummet, och
slutade med krampaktig gråt; hon kastade sig på golfvet
och vred sig under konvulsiviska snyftningar.
Efter några ögonblick tycktes detta svåra anfall gifva
vika; hon reste sig långsamt och syntes lugna sig.
»Kan jag göra något mer för dig, stackars gosse?»
sade hon och gick fram till Tom, der han låg; »skall jag
ge dig litet mer vatten?»
Då hon sade detta, hade hennes röst en mildhet och
ömhet, som bildade en sällsam motsats mot hennes förra
vildhet
Tom drack af vattnet hon räckte honom och såg
allvarligt och medlidsamt på henne.
»O, missis, jag önskar ni ville gå till honom, som kan
ge er lefvande vatten!»
»Gå till honom? Hvar är han, hvem är han?» sade
Cassy.
»flonom, som ni läste om för mig — Herren Gud.»
»Jag såg en bild af honom öfver altaret, då jag var
ung», sade Cassy, och hennes ögon stirrade framåt med ett
uttryck af dystert drömmande, »men han är ej här! Här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
