Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 38. Seger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458
återkom, föll det honom in att vända om med sin häst
och rida omkring arbetarbostäderna för att se till, om allt
var lugnt.
Det var en härlig, månljus natt; skuggorna af de mörka
sockerlönnarne aftecknade sig skarpt på marken under dem,
och öfverallt rådde denna högtidliga stillhet, som det tycktes
vara nästan ett helgerån att störa. Legree var helt nära
arbetarbostäderna, då han fick höra rösten af en sjungande.
Detta var något ovanligt der på platsen, så att han stannade
för att lyssna. En vacker tenorstämma sjöng:
»Då Gud mig kallat och jag ser,
Att jag till himlen går,
Jag fruktan icke känner mer
Och torkar ögats tår.
Då verld och afgrund träda mot
Min själ med våld och larm,
Då kan jag le åt satans hot
Och trotsa verldens harm.
Om sorgefloders vilda svall
Mig möta öfverallt,
Mitt hem ändå jag hinna skall,
Min Gud, min tröst, mitt allt!»
»Såå!» sade Legree för sig sjelf; »han går med så’na
tankar. O, hur jag afskyr dessa äckliga metodistsånger!
Hör upp du, neger!» sade han och red plötsligt in på Tom,
höjande sin ridpiska. »Hur kan du våga att stämma upp
ditt skrål, då du bör ligga och sofva? Håll igen din gamla
svarta käft och ge dig af in!»
»Ja, mas’r», sade Tom beredvilligt och steg upp för
att gå in.
Legree var ytterst uppretad öfver Torns synbara
belåtenhet, och i det ban red fram, bearbetade han med piskan
hans hufvud och axlar.
»Der har du, din hund», sade ban; »känn nu efter, om
du efter cletta är lika glad.»
Men slagen träffade nu endast hans utvärtes menniska,
och ej såsom förut hjertat. Tom stod fullkomligt
undergifven, och likväl kunde Legree ej dölja för sig sjelf, att
det var slut med hans makt öfver trälen. Och då Tom
försvann i sitt kyffe, och Legree hastigt vände sin häst,
genomfors hans själ af en af dessa plötsliga ljusglimtar,
hvarmed samvetet stundom blixtrar fram genom clen för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
