Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 41. Den unge husbonden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
491
»Gör det!» sade Legree och knäppte föraktligt med
fingrarne. »Alltför gerna! Men hvar vill ni finna vittnen?
Och hur skall ni kunna bevisa något? Hvasa?»
George insåg genast, att Legree kunde trotsa honom.
Det fanns ingen enda hvit på platsen, och vid söderns
domstolar är vittnesmål af en färgad af intet värde. Han
kände det i detta ögonblick, som om himlarne bort remna
för hans hjertas förtrytelse och rop om rättvisa; men allt
var förgäfves.
»Och hvartill allt detta bråk se’n för en död neger!»
sade Legree.
Detta ord verkade som en gnista i ett krutmagasin.
Klokhet har dessutom just aldrig varit någon hufvuddygd
hos en Kentuckyyngling. George gaf Legree ett våldsamt
slag, så att han föll framstupa till markeu, och då han nu
stod öfver honom, blossande af vrede och trotsighet, var
han en ingalunda oäfven afbild af sin ryktbare namne,
Sankt George, då hau besegrat draken.
Somliga menniskor hafva verkligen godt af att få stryk.
Om någon lyckas grundligt tilltvåla dem, tyckas de genast
få en viss aktning för en sådan motståndare. Legree var
en af detta slags menniskor. Derför, då ban steg upp och
dammade smutsen af sina kläder, såg ban efter den
långsamt bortfarande vagnen med tydlig respekt, och öppnade
ej sin mun, så länge den var inom synhåll.
Utom plantagens område hade George funnit en torr
sandkulle, beskuggad af några träd. Der gräfde de grafven.
»Ska’ vi ta af honom kappan, mas’r?» frågade negrerna,
då grafven var färdig.
»Nej, nej; begraf honom i den. — Den är allt, hvad jag
kan ge dig nu, stackars Tom, och den skall du hafva.»
De nedsänkte honom i grafven; sedan skottade männen
under tystnad igen densamma. De uppkastade öfver grafven
en liten kulle och belade den med grön grästorf.
»Nu kunnen I gå, gossar», sade George och lade ett
mynt i handen på hvar och en, Men de stodo ändå qvar.
»Om ändå unge mas’r ville köpa oss!» sade till slut
den ene.
»Vi skulle tjena honom så troget!» fortsatte den andre.
»Yi ha svåra dagar här, mas’r. Käre mas’r, köp oss!»
»Jag kan ej, jag kan ej», sade George och försökte få
dem att gå; »det är alldeles omöjligt!»
De stackars karlarne sågo sorgsna ut och aflägsnade
sig under tystnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
