Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Författarinnans lefvernesbeskrifning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 FÖRFATTARINNANS
Ett ännu mera glädjande erkännande kom Mrs. Stowe till del från många
färgade personer och förrymda slafvar, hvilka sade till henne: “ Sedan denna
bok kom ut, är hvarenda människa god emot oss; vi finna vänner öfverallt.
Det är märkvärdigt, huru goda alla äro emot oss.”
I ett afseende blefvo Mrs. Stowes förväntningar på ett öfverraskande sätt
gäckade. Hon hade framställt åtskilliga af sina slafägare såsom älskvärda, ädel¬
modiga och rättvisa människor. Hon hade framhållit deras ställnings frestelser
och svårigheter på ett sådant sätt, att en af hennes vänner, som hade många
släktingar i Södern, förtjust skref till henne: “Er bok blir den store freds-
stiftaren, som skall förena Norden och Södern.” Hennes förväntan var, att
abolitionisterna skulle bryta stafven öfver boken såsom varande alltför skonsam i
sitt uppträdande mot slafägarne. Till hennes förvåning var det just de
“ rödaste ” abolitionisterna, som emottogo och gillade boken, under det att hela
Södern såsom en man reste sig upp emot den.
Mrs. Stowe fick också snart vid sidan af gillande och uppmuntrande skrifvel-
ser emottaga hotfulla och förolämpande bref från slafinstitutionens Legree’r och
Haley’er — bref, uppfyllda af endast smådelser och råheter, livarför på dem
Byrons ord hade sin fulla tillämpning: “ Han visste icke hvad han skulle säga,
och därför svor han.”
Besluten att icke lämna någonting ogjordt, som kunde bidraga till framgån¬
gen af den sak hon förfäktade, hade Mrs. Stowe, då boken först utkom, sändt
exemplar af densamma jämte bref till flera framstående personer i England,
såsom prins Albert — drottningens gemål; Charles Kingsley ; Charles Dickens;
m. fl. Fram på sommaren började svar ingå; prins Albert erkände genom sin
privatsekreterare artigt och tacksamt emottagandet af boken; och Charles
Dickens skref följande:
Tavistock House, London, 17 juli 1852.
Kära Madame. Jag har med djupaste intresse och deltagande läst eder bok
och beundrar, mer ån jag kan säga er, såväl den ädla känsla, hvilken inspirerat
densamma, som ock den öfverlägsna förmåga, hvarmed den blifvit utförd.
Om jag skulle våga påpeka ett fel uti, hvad som eljes i så hög grad fängslat
mig, så är det detta, att ni söker bevisa alldeles för mycket. Slafveriets orätt¬
visor och skåndligheter ligga i så öppen dag, att de utgöra de mest dräpande
bevis i sig själfva. Jag betviflar, att den afrikanska rasen har den stora fram¬
tid, ni förespår, eller att världens öden komma att utvecklas i den af eder an¬
tydda riktningen; och jag finner det sannolikt, att denna sangviniska ytterlighet
skall i någon mån motverka den sympati och det understöd, den af eder för¬
fäktade saken så väl förtjänar.
Eder bok skulle göra heder åt hvilket hufvud och hvilket hjärta som hälst,
hvilka någonsin inspirerat en bok. Jag står i stor skuld till eder, och jag hem¬
bär eder mina varmaste och uppriktigaste tacksägelser.
Charles Dickens.
Följande bref fick författarinnan emottaga ifrån lord Macaulay, hvilkens far
vid Wilberforces * sida ifrigt kämpat emot negerslafveriet:
Albany, London, 20 maj 1852.
Madame. Min uppriktiga tack för boken ni haft godheten sända mig. Jag
har läst den —jag kan ej säga med nöje; ty intet verk öfver ett sådant ämne
* Se noten å sid. 31.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
