Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Hvari skildras känslorna hos “lefvande ting” då de byta ägare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 ONKEL TOMS STUGA.
ansiktet med sina stora händer. Den starke mannen skakades af häftiga,
sträfva och högljudda snyftningar, och stora tårar föllo emellan hans
fingrar ned på golfvet. Det var tårar sådana som dem, hvilka du, min
läsare, fällde Öfver kistan, som inneslöt stoftet af din förstfödde son;
det var sådana tårar som du, min läsarinna, göt vid din lille älsklings
dödsbädd. Ty min läsare, han var en människa — och äfven du är
icke annat än en människa. Och du, min läsarinna, vore du än klädd
i siden och juveler — något annat än en människa är du dock icke. I
lifvets stora sorger och lidanden ären I alla blott människor, slafven
som den frie, tjänaren som husbonden — med hjärtan, som slitas af
samma kval; med känslor, som darra af samma smärta !
Elise stod vid dörren, färdig att gå.
“Ett ord ännu/7 sade hon. “ Icke längre se’n än i går afton träffade
jag min man. Föga visste jag då, hvad som så snart skulle inträffa.
De hafva bragt honom till det yttersta där borta, och han sade mig,
att han ärnade rymma endera dagen. Försök, om ni kan, tant Kloe,
att bringa underrättelser till honom ifrån mig. Säg honom, att jag
gick härifrån, och hvarför jag gjorde det, samt att jag skall försöka
taga mig fram till Kanada. Hälsa honom så innerligt ifrån mig och
vår lille Harry, och säg honom, att om vi aldrig skulle få se hvarandra
mera . . hon vände sig bort och stod under några ögonblick med
ryggen emot dem, hvarefter hon med kväfd stämma fortfor: . . bed
honom försöka att blifva en god och gudfruktig människa, så att vi en
gång måtte fa mötas i himmelen.”
“ Locka in Bruno ! ” tilläde hon. “ Stäng dörren väl om honom,
stackars djur ; han får inte följa mig !”
Efter ännu några afskedsord under tårar och välsignelser smög hon
sakta ut, hårdt tryckande sin förskräckte och undrande lille gosse till
sitt bröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
