Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Hvari det visar sig, att äfven en senator icke är annat än en människa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 157
“ Ja, jag har förlorat en liten. Men hvarför frågar ni så?”
“ Då, missis, kan ni förstå mina känslor. Jag har mist tvänne barn,
det ena efter det andra ; de ligga begrafna på den plats, som jag nu läm¬
nat. Denne gosse är den ende jag har kvar. Jag har icke sofvit en
natt utan honom ; han är mitt allt i alla. Han har varit min stolthet
och min tröst dag och natt; och missis, de höllo på att taga honom ifrån
mig, för att sälja honom — sälja honom ned till södern, missis: ett
ensamt, värnlöst litet barn, som aldrig i sitt lif varit borta ifrån sin mo¬
der ! Jag kunde inte uthärda det, missis; jag kände, att jag skulle
duka under, om det skedde; och när jag hörde, att köpekontraktet var
undertecknadt och att Harry var såld — då, missis, tog jag honom och
flydde i natten. Och de förföljde mig — den karlen, som hade köpt
honom, samt några af masters folk; de voro tätt efter mig, jag hörde
dem. Då hoppade jag rätt ut på isen, och hur jag kom öfver, vet jag
inte; det enda jag minns är, att en karl hjälpte mig upp på stran¬
den.”
Elise själf hvarken grät eller snyftade; hon hade kommit till den
punkt, då tårekällan är utsinad. Men allesamman i den lilla kretsen
omkring henne visade hvar och en på sitt sätt tecken till ett hjärtligt
deltagande.
De båda gossarne Bird hade efter förtvifladt letande i sina fickor efter
näsdukar, hvilka — enligt livad alla mödrar väl känna — aldrig äro att
återfinna där, otröstliga begrafvit sina ansikten i sin moders klädnings-
veck, där de snyftade och gnedo sina ögon och näsor af hjärtans grund.
Mrs. Bird dolde stillatigande ansiktet i sin näsduk ; och gamla tant
Dina utropade gång efter annan med ett suckande, som hade hon varit
på ett bönemöte: ‘‘Herren förbarme sig öfver oss!” allt under det
tårarne sti ömmade utför hennes svarta, ärliga ansikte. Gamle Josef,
som flitigt torkade sig i ögonen med rockärmarne och under gråtandet
förvred sitt ansikte till de mest besynnerliga grimaser, instämde emel¬
lanåt med mycken andakt i samma utrop. Vår senator var statsman,
och man kunde naturligtvis icke begära, att han skulle gråta som van-
. lige dödlige; han vände också ryggen åt de öfrige, ställde sig vid fön¬
stret och började ifrigt torka sina glasögon, hvarjämte han upprepade
gånger snöt sig och klarade strupen på ett sätt, som varit ägnadt att
väcka misstankar hos hvar och en, som till äfventyrs haft tillfälle eller
anledning att skarpt iakttaga honom.
“Huru kunde ni säga, att ni hade en god husbonde?” utbrast han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
