Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Hvaruti ett lösöre råkar i en mindre lämplig sinnesförfattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 199
Sii*, jag liar lika litet något fädernesland som jag har någon fader.
Men jag är stadd på resa för att skaffa mig ett fädernesland. Jag
begär ingenting af edert land utom att få lämna det — att fa oantastad
vända det ryggen; men när jag kommer till Kanada, där lagarne vilja
kännas vid mig och skydda mig, skall det blifva mitt fädernesland, och
dess lagar skall jag lyda. Men om någon söker hindra mig, så må han
akta sig, ty jag är en förtviflad människa. Jag skall kämpa för min
frihet till sista andedraget. Ni säga, att edra fäder gjorde så; var det
rätt gjordt af dem, så är det äfven rätt gjordt af mig!”
Under det Georg talat, hade han än suttit vid bordet, än vandrat
fram och åter i rummet. Det glödande försvarstalet med tv åtföljande
tårar, gnistrande blickar och förtviflade åtbörder var alldeles för
mycket för den gamle hederlige fabrikören, som emellertid dragit upp
sin stora gula silkesnäsduk och oupphörligt fört den till ansiktet.
“Ve öfver dem allesamman!” utbröt han plöstligt. “Är det inte
hvad jag alltid sagt — det himmelsskriande eländet! Det är så att
man kan svärja sig osalig, när man tänker på det. Ja, bara gno i väg,
Georg, bara försvinn’ ifrån det här landet; men var försiktig, min
käre gosse; skjut ingen människa, Georg, om inte . . . nej, det är
bäst, om du inte skjuter, tycker jag; åtminstone vill jag inte, att du
skall träffa någon, förstår du. Hvar är din hustru, Georg?” tilläde
han, i det han reste sig och nervöst började gå af och an i rummet.
“Hon har också flytt, sir, flytt med vårt barn på armen. Gud
allena vet hvart! Polstjärnan är hennes kompass — det är allt hvad
jag vet. Det ligger i vida fältet, om vi någonsin mera träffas i denna
världen.”
“Verkligen flytt? Är det möjligt! Från så goda människor?
Förunderligt! ”
“ Goda människor råka ibland i skuld, och detta lands lagar tillåta
dem att slita slafbarnet från moderns bröst och sälja det för att därmed
betala skulden,” genmälte Georg bittert.
“Ja, ja, gunås,” sade den gode fabrikören och stack handen i
bröstfickan. “Jag är rädd, att jag inte handlar riktigt klokt . . .
besitta, jag vill inte handla klokt! ” utbrast han plötsligt och tilläde :
“ Se här, Georg! ”
Mr. Wilson hade ur sin plånbok framtagit en sedelbunt och erbjöd
den nu åt Georg.
“Nej, min gode, ädle sir!” sade Georg. “Ni har redan gjort mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
