Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Valda exempel på loflig handel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 ONKEL TOMS StttGA.
"Barn lilla, hvad bryr jag mig om det! O, Albert, min kare gosse,
mitt sista barn ! Hur skall jag nu kunna uthärda? ”
“ Ar det ingen, som kan fora bort henne härifrån?” yttrade Haley
sträft. “ Inte gagnar det henne till något att föra ett sådant där
väsen ! ”
De andra negrerna fingo henne nu dels genom öfvertalning, dels med
mildt våld att släppa sitt sista förtviflade tag i gossen, hvarefter de
förde henne till hennes nye husbondes vagn och sökte trösta henne så
godt de förmådde.
Haley ropade nu sina tre nyförvärfvade lösören till sig, satte hand-
klofvar på dem, och sedan han ytterligare sammankopplat dem medels
en lång, järnkedja, dref han dem framför sig till fängelset.
Efter några dagar befann sig Haley med sin egendom ombord å en
Ohio-ångare. De fyra negrer, med hvilka han gick ombord, utgjorde
början till hans drift, hvilken skulle ökas, i den mån ångaren gick
vidare, med flera artiklar af samma vara, som hans agent höll i bered¬
skap åt honom på flera ställen utmed floden.
La Belle Rivi&re var ett af de ståtligaste och präktigaste ångfartyg,
som någonsin plöjt vågorna i den flod, efter hvilken det var uppkalladt.
Det fria Amerikas stolta, stjärnströdda banér vajade från masttoppen,
och på däck vimlade det af välklädda damer och herrar, som njöto af
det strålande vårvädret, under det ångaren muntert ilade utför ström¬
men. Allas ansikten uttryckte lefnadslust och glädje — allas, utom
Haleys drift, hvilken var instufvad på mellandäck tillsammans med
annat fraktgods. Hur det nu var, syntes de stackars slafvarne icke
tillbörligt uppskatta förmånerna af att äga en så god herre, som Haley
städse gaf sig sken af att vara. De sutto i en grupp tätt intill hvar¬
andra och utbytte sina förtroenden med låga röster.
“ Gossar,” utropade Haley muntert, gående fram till dem, “ låt nu se,
att ni äro glada och vid godt mod! Jag vill inte se några surmulna
miner, begriper ni. Slå bara på friskt humör! Så som ni äro mot
mig, så blir jag mot er.”
Det evigt oföränderliga : “ Ja, master! ” ljöd från de sålunda till¬
talades läppar; detta svar, som i århundraden varit det stackars för¬
tryckta Afrikas lösen. Det måste dock erkännas, att gossarne icke sågo
synnerligen glada ut; de skattade nämligen åt vissa små fördomar —
åt känslor och föreställningar, som voro förknippade med hustru,
moder, syskon och barn, dem de sett för sista gången ; och ehuru “ de-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
