Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Kväkarkolonien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232 ONKEL TOMS STUGA.
“Och hvad tänker du ta dig till, när du kommer dit? Dumåste
tänka därpå, min dotter.”
Min dotter — det ljöd så naturligt från Rakel Hallidays läppar, ty
hennes ansikte och hela utseende hade något i hög grad moderligt och
tilldragande.
Elises händer darrade, och några tårar föllo på hennes arbete; men
hon svarade likväl med fast stämma :
“Jag skall uträtta livad som hälst, bara jag kommer dit. Jag
hoppas alltid fa något att göra.”
“Du vet, Elise,att du kan stanna här, så länge du behagar,” återtog
Rakel.
“Jag känner mig innerligt tacksam för er godhet,” genmälte Elise,
“ men” — härvid kastade hon en betydelsefull blick på Harry — “jag
kan inte sofva om nätterna; jag far ingen ro. I natt for jag förskräckt
upp ur sängen, ty jag drömde, att jag såg den förfärlige karlen komma
på gården.”
En rysning genomilade den smärta gestalten.
“ Du stackars barn,” sade Rakel och torkade sig i ögonen. “ Men
du behöfde inte vara orolig, ty Herren har fogat det så, att aldrig någon
flykting blifvit tagen i vår by. Jag hoppas, att din lille Harry inte
skall blifva den förste.”
Nu öppnades dörren och en liten trind, frodig kvinna med vänligt
och blomstrande ansikte inträdde. Hon var liksom Rakel klädd i
grått, och den hvita muslinshalsduken täckte prydligt den fylliga
barmen.
“Rut Stedman!” utbrast Rakel och gick henne gladt till mötes.
“Hur mår du, Rut lilla?” frågade hon, i det hon hjärtligt fattade
hennes båda händer.
“ Bra, kära Rakel,” svarade Rut och tog af sig sin lilla grå hatt, den
hon afdammade med näsduken. Härvid visade hon ett litet rundt
hufvud, på hvilket kväkarehufvan satt en smula kokett, trots allt
tryckande och jämkande med de små knubbiga fingrarne för att gifva
densamma den rätta, anspråkslösa fasonen. Några ostyriga lockar, som
smugit sig fram här och där, måste också föras tillbaka till sin veder¬
börliga plats, och sedan detta var gjordt, vände sig den nykomna från
spegeln med ett belåtet utseende.
Rut Stedman var omkring tjugufem år gammal och en af dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
