Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Kväkarkolonien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 233
kvinnor, som det gjorde en godt att bara se på, ty hon var alltigenom
en kärnfrisk, hjärtegod och gladlynt liten varelse.
“ Se här, Rut, är vår vän Elise Harris; och här är den lille gossen
jag talade med dig om/’ sade Rakel.
“ Det gläder mig mycket att lära känna dig, kära Elise,” sade Rut
och tryckte hennes hand, som om Elise varit en gammal, länge efter¬
längtad vän. “ Och det här är din lille kära pojke ; jag har just tagit
med mig en kaka åt honom,” fortfor hon och höll fram ett pepparkaks-
hjärta, hvilket gossen blygt emottog.
“ Hvar har du din egen lille, Rut?” sporde Rakel.
“A, han kommer strax ; din Mary tog honom, när jag gick in, och
sprang ut med honom för att visa honom för barnen.”
Just nu öppnades dörren och Mary, en treflig, rosenkindad flicka
med stora bruna ögon liksom modern, kom in med den lille.
“Nej, se ! ” utropade Rakel och tog den hvitklädde, knubbige pojken
i sina armar. “Så duktig han ser ut, och livad han växer se’n ! ”
“Jo, var säker på det! ” sade den lilla lifliga Rut, i det hon tog gossen
och begynte afkläda honom det ena ytterplagget efter det andra. Sedan
hon därefter ordnat hans klädsel och hjärtligen kysst honom, satte hon
ned honom på golfvet och öfverlämnade honom sålunda åt hans egna
tankar. Den lille parfveln syntes fullkomligt van vid detta behand¬
lingssätt, ty han stack genast tummen i munnen — liksom om detta
varit något, som föll af sig själf — och var snart helt och hållet upp¬
tagen af sina egna funderingar, medan Rut framtog en lång strumpa
af spräckligt blått och hvitt garn och började sticka med fart och
färdighet.
“Mary lilla, vill du vara snäll och sätta på tekitteln nu,” bad
modern mildt.
Mary gick med kitteln ut till brunnen, återkom snart och satte den
öfver elden, där den inom kort började puttra och ånga, en sinnebild af
gästfrihet och välfägnad. Sedan Rakel därefter hemlighetsfullt hviskat
något i dotterns öra, satte denna äfven på en kastrull med de nyss
utplockade persikorna.
Rakel knöt nu på sig ett förkläde, tog ned ett snöhvitt bakbräde
och började i all stillhet reda till färska skorpor, under det hon sade till
dottern :
“ Mary lilla, var så snäll och bed John göra en kyckling i ordning ! ”
Flickan skyndade genast att efterkomma moderns tillsägelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
