Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Kväkarkolonien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 ONKEL TOMS STUGA.
den förfärliga natt, då lion tog sitt barn ocli flydde — flydde i köld,
mörker och förtviflan.
Hon drömde om ett härligt land — ett fridens hemvist så
tycktes det henne i drömmen — med gröna stränder, leende öar och
kristallskimrande vatten; och där, i en boning, som vänliga röster sade
vara hennes hem, såg hon sin gosse leka, ett fritt och lyckligt barn.
Hon hörde sin makes steg; hon kände, hur han närmade sig — hans
armar omslöto henne och glädjetårar föllo från hans ögon ned på hennes
ansikte. Hon vaknade — drömmen var verklighet! Dagen hade
länge sedan gifvit vika för nattens timmar; lille Harry slumrade lugnt
vid hennes sida; ett ljus brann matt på bordet och Georg satt snyftande
vid hennes hufvudgärd.
Följande morgon kom med sol och glädje i kväkarehemmet. “Mor”
var tidigt uppe och omgifven af beställsamma gossar och flickor, dem
vi i går icke hade tillfälle att föreställa för våra läsare, och som alla
villigt hörsammade Rakels milda : “ Var så snäll ” eller ännu mildare :
“ Vill du vara så snäll ” vid hennes bestyr med frukosten. Ty en
frukost i Indianas yppiga dalar är en mycket omständlig och samman¬
satt affär, som kräfver flere händer än husmoderns. Medan sålunda
John sprang till källan efter friskt vatten, Simeon den yngre siktade
mjöl till majskakor och Mary malde kaffe, rörde sig Rakel på sitt lugna
och milda sätt af och an i köket, rostade bröd, lade upp rästen af
kycklingen m. ra. samt spred med ett ord sol, glädje och trefnad öfver
det hela. I händelse det förspordes något tecken till misshällighet eller
någon fara för sammanstötning till följd af så många unga viljors
mindre väl afpassade nit, var moderns mildt tillrättavisande, “Nå,
nå!” eller “Nej, inte så!” tillräckligt för att afvända det hotande
tillbudet. Skalder hafva sjungit om kärleksgudinnan Venus’ gördel,
som släkte efter släkte förvred hufvudet på alla människor. Vi för
vår del skulle afgjordt föredraga Rakel Hallidays gördel, hvilken hin¬
drade hufvudena från att förvridas och i stället införde ordning och
reda i allt. En sådan kärleksgördel som den vore åtminstone mycket
mera behöflig i våra dagar.
Under alla dessa förberedelser stod Simeon den äldre i skjortärmarne
framför en liten spegel i ett hörn, inbegripen i en sysselsättning, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
