Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Kväkarkolonien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STEGÅ. 241
foga öfverensstämde med hans patriarkaliska värdighet i öfrigt, nämligen
att raka sig. Allt tillgick i själfva verket så godmodigt, så stillsamt,
så endräktigt i det stora köket, att hvar och en tycktes uträtta just det,
som han eller hon hälst af allt ville; det rådde en sådan anda af
ömsesidigt förtroende och godt kamratskap öfverallt, att till och med
slamrandet af knifvar och gafflar, när de lädes på bordet, hade något
trefligt och sällskapligt med sig; och själfva kycklingen och skinkan
fräste så muntert i stekpannan som om de funno ett synnerligt nöje i
att blifva stekta. När slutligen Georg, Elise och lille Harry kommo
ht, mottogos de med så hjärtliga och glada hälsningar att det icke var
underligt, att allt detta föreföll dem som en dröm.
Omsider sutto alla vid frukostbordet, medan Mary stod vid spisen
och gräddade pannkakor, hvilka, när de fingo den äkta, gulbruna färgen,
genast sattes fram på bordet.
Rakel såg aldrig så lycklig och vänlig ut, som när hon satt såsom
värdinna vid sitt bord. Det låg så mycken moderlighet och innerlig
välvilja till och med i det sätt, hvarpå hon öfverräckte en tallrik pann¬
kakor eller hällde i en kopp kaffe, att anrättningen tycktes blifva
smakligare därför, att den gått genom hennes händer.
Detta var första gången Georg någonsin suttit som jämlike vid en
hvit mans bord, och han kände sig därför i början något brydd och
förlägen ; men denna känsla försvann småningom likt en dimma för
de värmande, lyckliggörande strålarne af livad som var solen i detta
hem : en okonstlad, öfverflödande välvilja.
Här var i sanning ett hem — detta ord, hvars verkliga innebörd
Georg aldrig förr än nu hade förstått. Tro på Gud och förtröstan på
hans försyn började fa insteg hos honom och sprida glädje och ljus i
hans inre; och förtviflans svarta spöke och de mörka, människofiendtliga,
gnagande, gudsförnekande tviflen upplöstes likt skuggor i ljuset af det
lefvande evangelium, som andades i dessa ansikten och predikades af
tusen små omedvetna handlingar af kärlek och välvilja, hvilka, liksom
en bägare kallt vatten, gifven åt någon i hans namn af en Kristi lärjunge,
icke skola mista sin lön.
“Far, tänk, om de nu skulle komma på dig igen?” sade Simeon den
yngre, i det han bredde en smörgås åt sig.
“ Då betalade jag böterna,” svarade Simeon lugnt.
“ Men tänk, om de sätta dig i fängelse? ”
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
