Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Evangelina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 247
gestalter. Hennes ansikte utmärkte sig mindre för dragens regelbundna
skönhet än för ett egendomligt drömmande allvar, som icke förfelade
att göra intryck på äfven de slöaste och mest obildade människor, utan
att de kunde göra sig reda för orsaken därtill. Skapnaden af hennes
hufvud samt halsens och bystens linier voro i hög grad ädla; det långa,
guldgula håret, som sväfvade likt en gyllene sky omkring henne, samt
det djupa, själfulla allvaret i hennes violblå ögon, skuggade af rika,
guldgula ögonhår — allt gjorde henne olik andra barn och kom en
hvar att vända sig om och se efter henne, där hon ilade af och an på
ångbåten. Emellertid var lilla Evangelina ingalunda något allvarsamt
eller sorgset barn. Tvärtom spelade en glädtig och oskyldig lekfullhet
öfver hennes barnsliga anlete och öfver hela den luftiga gestalten. Hon
var ständigt i rörelse, och städse lekte ett småleende på hennes rosiga
läppar, under det hon småsjungande och lätt som en fågel flög från den
ena änden af båten till den andra. Hennes far och hennes vårdarinna
sökte oupphörligt efter henne, men de hade icke väl fått reda på henne
förrän hon ånyo var försvunnen; och al ldenstund aldrig någon före¬
bråelse träffade hennes öra, följde hon vid sina små utflykter helt och
hållet sin egen barnsliga ingifvelse. Det fanns icke en vrå eller ett hörn
öfver eller under däck, där icke denna alltid hvitklädda, blåögda och
guldlockiga älfva upprepade gånger hade skymtat fram.
När stundom eldaren, trött och varm, blickade upp från sitt mödo¬
samma arbete, kunde han fä se Evangelina undrande skåda in i den
flammande ugnen och därefter med förskräckta och medlidsamma
blickar betrakta honom, som om hon trott honom sväfva i någon fruktans¬
värd fara. Ögonblicket därpå såg rorgängaren upp och smålog mot
det lilla vackra ansiktet, som tittade in genom rutan för att strax åter
försvinna. Otaliga gånger under dagens lopp välsignade henne sträfva
röster ; sällspordt blida leenden smögo sig öfver väderbitna ansikten,
då hon hastade förbi, och när hon omisstänksamt passerade farliga
ställen, utsträcktes ofrivilligt grofva, sotiga händer för att skydda henne
och jämna hennes väg.
Tom, som ägde detta veka, för intryck så mottagliga sinne, hvilket
utmärker hans lättrörliga ras, kände sig lifligt dragen till det älskliga,
oskuldsfulla barnet och betraktade det med dagligen växande intresse.
Hon föreföll honom hart när som ett högre väsen; och hvarje gång
det guldlockiga hufvudet och de djupblå ögonen tittade fram bakom
en bomullsbal eller blickade ned på honom från en hög af fraktgods,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
