Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Toms nye husbonde samt åtskilliga andra förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 261
skrifvit, om och om igen till honom, och slutligen, då hon aldrig erhöll
svar, blifvit uttröttad och förtviflad ; huru hennes hälsa hade försvagats
under de lidanden hon genomgått, samt huru hon till sist hade upptäckt
det bedrägeri, för hvilket de båda varit utsatta. Brefvet slutade med
uttryck af hopfulla och tacksamma känslor samt med försäkringar
om en aldrig svikande trohet och hängifvenhet, hvilket allt för den
olycklige unge mannen var bittrare än döden.
Augustin St. Clare satte sig genast efter brefvets genomläsande ned
vid skrifbordet och besvarade det med följande ord :
u Jag har emottagit ditt bref — men för sent. Jag trodde allt hvad
han skref till mig. Jag blef förtviflad. Nu är jag gift, och allt är
förbi. Det enda, som återstår för oss, är att söka glömma.”
Så slutade Augustin St. Clares roman, hans ungdomsdröm om lycka.
Men verkligheten återstod — den kalla, fadda verkligheten, liknande
den flacka, nakna, vämjeliga tidvattensgyttjan, sedan den klarblå, glit¬
trande vågen med det rörliga lifvet på dess yta — glädtigt dansande
farkoster och hvitvingade skepp, plaskande åror och melodiskt bru¬
sande böljor — försvunnit med den obevekliga, allt förhärjande
ebben.
I en roman brista naturligtvis de stackars olyckligas hjärtan; de dö,
och så är det slut med historien. I romanen må ett sådant slut vara
ganska lämpligt; men i verkligheten dör man icke därför, att allt, som
gör lifvet ljust och gladt, blir en beröfvadt. Det återstår ännu en
mycket handgriplig och maktpåliggande verklighet, som man icke kan
undandraga sig — man måste äta, dricka kläda sig, gå ut, göra besök,
köpa, sälja, tala, med ett ord allt, som utgör hvad man vanligen kallar
lifvet. Och detta återstod äfven för Augustin.
Därest Augustin St. Clares maka hade varit en verkligt ädel och
högsinnad kvinna, skulle hon likväl ha kunnat göra mycket — hvilket
en sådan kvinna alltid kan — för att åter sammanknyta de afslitna
trådarne i detta sargade hjärta. Men Marie St. Clare kunde ej ens se,
att de blifvit afslitna. Såsom vi förut anmärkt, utgjordes hon endast
och allenast af en vacker figur, ett par präktiga ögon samt en half mil¬
lion kronor — allt saker, som icke äro synnerligen ägnade att bota ett
sjukt hjärta.
När hon fann sin make liggande dödsblek på solfan och föregifvande
sig lida af svår hufvudvärk, uppmanade hon honom att lukta på
amoniak — det var hennes enda botemedel, Och då blekheten och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
