Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Toms nye husbonde samt åtskilliga andra förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272 ONKEL TOMS STUGA.
“ Vi ha ju inte lagt till ännu. Se ut, tant! Där uppe vid den där
gatan ligger vårt hus ! ”
Båten började nu, tungt pustande likt ett ofantligt, uttröttadt vid¬
under, att skjuta fram emellan de talrika ångfartygen vid bron. Eva
visade sin tant med glädjestrålande ansikte de mera framstående bygg¬
naderna i sin födelsestad.
aJa, ja, kära barn lilla, mycket vackert/’ sade Miss Ofelia. “Men
bevara oss ! Båten har ju lagt till! Hvar är din far? ”
Nu följde det vanliga virrvarret vid landstigningen — uppassare
sprungo om hvarandra åt alla möjliga håll — karlar stretade med kof¬
fertar, nattsäckar och lådor — kvinnor ropade oroligt på sina barn, och
vid landgången rådde en fruktansvärd trängsel.
C* C) o
Miss Ofelia satte sig beslutsamt på den nyss öfvervunna kofferten,
sedan hon uppställt alla sina saker och lösöret i militärisk ordning, fast
besluten att försvara dem till det yttersta.
“ Får jag ta er koffert, madame?”
“ Får jag ta hand om edra saker?”
“Låt mig bära opp edra saker, missis !”
“ Behöfver ni någon bärare, missis, så är jag ledig ! ”
Dessa och dylika utrop haglade oupphörligt öfver Miss Ofelia utan
att hon låtsade därom. Hon satt på sin koffert rak som en eldgaffel
och med fast hopknipna läppar; i ena handen höll hon de samman¬
bundna parasollerna, i den andra sin resväska. Det enda ord, hvarmed
hon bevärdigade de påträngande bärarne, var ett kort och kraftigt nej,
uttaladt i en ton och med en min, som betogo dem lusten att upprepa
anfallet på en så ointaglig fästning.
Allt emellanåt riktade Miss Ofelia undrande utrop till Eva öfver
hennes fars dröjsmål: “ Hvad i all världen tänker din pappa på?”
“ Din pappa kan väl inte gärna ha fallit öfver bord, men någonting
måste ha händt! ”
Just som Miss Ofelia höll på att alldeles förlora tålamodet, kom
ändtligen Augustin St. Clare tillstädes, långsam och bekymmerslös i
sina rörelser som vanligt. Räckande ett stycke apelsin åt Miss Eva,
yttrade han :
“Nå, kusin Vermont, du är väl färdig nu, kan jag tro?”
“Jag har varit färdig och väntat på dig nära en timme,” svarade
Miss Ofelia. “Jag började bli ordentligt förtviflad för din skull.”
“ Nå, det kan jag säga ! ” genmälte Augustin. “ Vagnen väntar emel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
