Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Toms matmor och hennes åsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 287
muslinsklädningar och en äkta batistklädning. Jag har stundom arbetat
hela eftermiddagar med att garnera hennes mössor och göra henne fin,
då hon varit bortbjuden. Hvad bannor och stryk beträffar, så vet hon
inte, hvad det vill säga. Hon har aldrig blifvit piskad mera än en
eller två gånger i hela sitt lif. Hon får hvarenda dag sitt starka kaffe
eller te med socker uti. Detta är ett afskyvärdt slöseri, det kan ej
nekas; men Augustin vill, att det skall lefvas högt i jordvåningen, och
de lefva också därnere samt och synnerligen precis som de behaga.
Säkert är, att våra tjänare äro förfärligt bortskämda. Det är således
till stor del vår egen skuld, att de äro så själfviska och bära sig åt som
illa uppfostrade barn, men jag har talat med Augustin därom, tills jag
blifvit trött.”
u Och jag också,” inföll St. Clare, i det han fattade morgontidningen,
Eva hade, under det modern talade, lyssnat till henne med detta
uttryck af djupt och drömmande allvar, som var henne så eget. Hon
gick nu sakta bort till moderns plats och slog sina armar om hennes
hals. “ Nå Eva hvad är det du vill ? ” frågade Marie.
“Mamma, kunde inte jag få vaka hos dig en natt — bara en enda?
Jag vet, att jag inte skulle göra dig nervös, och jag skulle inte somna
häller. Jag ligger så ofta vaken om nätterna och tänker på . . .”
“ Dumheter, barn — dumheter !” afbröt henne Marie. “ Du kom¬
mer då alltid med så besynnerliga påhitt.”
“ Men får jag det ändå, mamma lilla? Jag tror,” fortfor hon skyggt,
“ att Dadda inte är frisk. Hon sade mig nyligen, att hennes hufvud
ständigt värker.”
“Ba, det är bara en af Daddas vanliga klagovisor,” sade Marie.
“Hon är så lik alla de andra — gör en sådan förskräcklig affär af en
smula hufvudvärk eller litet ondt i ett finger. Det duger inte att upp¬
muntra sådant, alldeles inte. Jag är obeveklig i sådana fall,” fortfor
hon, vändande sig till Miss Ofelia, “ och ni skall snart finna nödvän¬
digheten däraf. Om ni låter tjänarne hållas med att beklaga sig öfver
hvarje liten krämpa och gå och hänga lnifvudet för hvarje obetydlig
åkomma, så skall ni snart inte få någon ro hvarken natt eller dag.
Själf klagar jag aldrig — ingen vet, livad jag lider. Jag anser det vara
min plikt att tåligt bära mina lidanden, och jag gör det äfven.”
Miss Ofelias ärliga ögon uttryckte den mest oförställda förvåning
vid dessa slutord, hvilka föreföllo St. Clare så öfverdrifvet löjliga, att
han brast ut i ett högljudt skratt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
