Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Toms matmor och hennes åsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290 ONKEL TOMS STUGA.
Men det där sättet att behandla tjänare, som om de vore dyrbara
krukväxter eller äkta porslinsvaser är verkligen någonting alltför
löjligt!” slutade Marie, i det hon slappt sjönk ned i en svällande
hvilsoffa och förde en vackert slipad luktvattensflaska till näsan.
“ Ni har väl märkt, kusin Ofelia,” återtog hon efter några ögon¬
blicks tystnad med matt och smäktande stämma; “ ni har väl märkt,
att jag icke ofta talar om mig själf. Jag har icke den vanan, och jag
finner intet behag däri. I själfva verket saknar jag kraft nog därtill.
Men det finnes vissa saker, i hvilka Augustin och jag äro af olika
mening. Augustin har aldrig förstått mig, aldrig rätt uppskattat mig.
Jag tror, att detta är egentliga orsaken till all min sjuklighet. Gärna
vill jag tro, att Augustin menar väl med mig ; men det är nu en gång
så, att männen af naturen äro själfviska och hänsynslösa mot kvinnan.
Detta är åtminstone min erfarenhet.”
Miss Ofelia, som besatt icke så litet af den försiktighet, hvilken
plägar utmärka Nya Englands invånare, och som därjämte hyste en
utpräglad afsky för att blifva inblandad i familjestridigheter, tyckte
nu, att Maries förtroenden började antaga en hotande karaktär, hvarföre
hon beslöt att vara på sin vakt. Hon antog fördenskull en min af
obeveklig neutralitet; och sedan hon ur kjortelsäcken framdragit en
mer än meterlång strumpa, hvilken hon höll i beredskap såsom ett
ofelbart botemedel mot de frestelser, som pläga anfalla sysslolösa
personer, började hon ifrigt sticka, i det hon knep ihop läpparne på ett
sätt, som lika tydligt som ord sade : “ Försök inte fa mig att tala. Jag
känner alldeles ingen lust att blanda mig i edra angelägenheter.”
Miss Ofelia såg i själfva verket lika deltagande ut som ett stenläjon.
Men Marie brydde sig ej därom. Hon hade fatt en åhörarinna, och hon
kände det som sin plikt att tala ut, hvad hon hade på hjärtat. Sedan
hon ännu en gång hämtat krafter genom att föra luktvattensflaskan till
näsan, fortsatte hon:
“ Ni skall veta, kusin Ofelia, att jag medförde min egen förmögenhet
och följaktligen mina egna tjänare, när jag gifte mig med Augustin,
och jag är lagligen berättigad att behandla dem efter mitt eget godt-
finnande. Augustin hade sin förmögenhet och sina tjänare, och han
må gärna för mig behandla dem så, som han för godt finner; men
Augustin vill äfven blanda sig i mina angelägenheter. Han har
orimliga och öfverspända idéer om saker och ting, särskildt hvad be¬
handlingen af tjänare vidkommer. Han beter sig verkligen, som om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
