Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Toms matmor och hennes åsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 291
han satte tjänarne framför mig, ja, till och med framför sig själf, ty
han låter dem fritt göra honom all möjlig förtret, utan att han lyfter
ett finger emot dem. I vissa afseenden är Augustin riktigt förskräcklig,
och han skrämmer mig också, hur godmodig han än vanligen må före¬
falla. Han har bestämdt sagt ifrån, att, hända livad som vill, intet
stryk får utdelas här i huset, utom hvad han eller jag själfva med egna
händer gifva; och han är så obeveklig i detta hänseende, att jag verkli¬
gen icke vågar trotsa honom. Ni far väl själf se, livad denna slapphet
leder till, ty Augustin skulle icke lyfta sin hand, äfven om hvarenda
en af dem trampade på honom; och livad mig själf angår, så förstår
ni nog, huru grymt det skulle vara att begära, det jag med mina
nedsatta krafter skulle utsätta mig för en sådan ansträngning. Som ni
vet, äro de här tjänarne ingenting annat än fullvuxna barn.”
“ Jag vet alls ingenting om den saken, och jag tackar Gud, att jag
inte vet det,” genmälte Miss Ofelia kort.
“ Nå, ni kommer väl att få veta någonting därom, kusin, om ni
stannar här; och ni kommer att få veta det på er egen dyra bekostnad.
Ni kan inte tro, hvilka retsamma, enfaldiga, värdelösa, oförnuftiga,
barnsliga och otacksamma kräk de äro.”
Marie blef alltid märkvärdigt kry och liflig, när hon kom in på
detta ämne. Så äfven nu ; hon öppnade de vanligen halfslutna ögonen
och tycktes alldeles hafva förgätit sin svaghet.
“Ni vet inte och kan inte veta,” fortfor hon, “ hvilka pröfningar och
bekymmer en husmor dagligen och stundligen far utstå för deras skull.
Men det tjänar ingenting till att beklaga sig för Augustin. Han bara
svarar med de orimligaste invändningar. Han säger, att vi ha gjort
dem till, hvad de äro, och att det således är vår skyldighet att hafva
fördrag med dem. Han säger, att vi sjelfva äro skuld till alla deras
fel, och att det skulle vara grymt att straffa ett fel, som man själf
framkallat. Han påstår vidare, att vi icke skulle uppföra oss bättre,
om vi vore i deras ställe, liksom om man skulle kunna jämföra dem
med oss! ”
“ Tror ni då inte, att Gud har skapat dem af samma kött och blod
som oss?” frågade Miss Ofelia.
“ Nej, det tror jag visst inte! Det vore just skönt! De äro en
sämre ras.”
“ Tror ni då inte häller att de ha en odödlig själ ? ” återtog Miss
Ofelia med växande förtrytelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
