Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Toms matmor och hennes åsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 295
“ Ack, Augustin, när skall du lära dig att behandla dina tjänare rätt?
Det är afskyvärdt att skämma bort dem så, som du gör! ” utbrast
Marie.
“ Men hvad är det då för ondt i, när allt kommer omkring, att det
stackars kräket söker likna sin herre? Om jag inte har uppfostrat
honom bättre, än att han finner sitt högsta goda i eau de oologne och
mina batistnäsdukar — hvarför skulle jag icke då låta honom få dessa
saker ? ”
“Men hvarför har du då inte uppfostrat honom bättre?” frågade
Miss Ofelia.
“ Det skulle varit alltför mycket besvär. Lättjan, kusin, lättjan för-
därfvar flera själar än någon kan ana. Själf skulle jag ha varit en
riktig ängel, om det icke varit för lättjans skull. Jag är böjd att
tro, att det just är lättjan och ingenting annat, som gamle doktor
Botherem där uppe i Vermont brukade kalla ‘ roten till det moraliska
onda/ Den är i alla händelser någonting förskräckligt.”
“ Jag anser, att ni slafägare ådraga er ett fruktansvärdt ansvar,” åter¬
tog Miss Ofelia. “Jag skulle icke för allt i världen vilja bära det.
Ni borde uppfostra edra slafvar och behandla dem som förnuftiga varel¬
ser — som varelser med odödliga själar, hvilka ni hafva fått eder anför¬
trodda och för hvilka ni en gång skola svara inför Guds domstol. Så
fattar åtminstone jag eder ställning,” tilläde den goda damen, som nu
ändtligen måste gifva luft åt de känslor, hvilka rört sig inom henne
hela morgonen.
“ Nå, nå, sakta i backarne, kusin ; hvad vet du egentligen om oss ? ”
sade St. Clare, i det han hastigt steg upp och gick och satte sig vid
pianot, där han begynte spela.
St. Clare hade en mindre vanlig musikalisk begåfning. Hans anslag
var mjukt och säkert, och fingrarne flögo snabbt öfver tangenterna, med
lätta och behagliga, men likväl kraftiga och taktfasta rörelser. Han
spelade stycke efter stycke, liksom ville han med tonernas hjälp åter¬
vinna sitt goda lynne. Plötsligt slutade han, steg upp och yttrade mun¬
tert :
“Bästa kusin, du har gifvit oss en god läxa och gjort din plikt; på
det hela taget värderar jag dig blott ännu mera därför. Jag betviflar
alls icke, att det var en äkta sanningspärla du kastade till mig; men
den träffade mig så rakt i ansiktet, förstår du, att jag först icke kunde
rätt uppskatta den.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
