Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Fortsättning af Miss Ofelias erfarenhetsrön och åsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 365
“ Men det går ju öfver alla gränser — det är riktigt ohyggligt,
Augustin ! Tror du inte, att du nedkallar himmelens straff öfver dig
för en sådan likgiltighet?”
“ Min bästa kusin, jag har ju inte begått ogärningen, och jag kan ju
inte hjälpa det. Kunde jag hjälpa det, så skulle jag. Om lågsinnade
och råa människor begagna sin makt i enlighet med sin natur; livad
kan väl jag göra därvid ? De hafva oinskränkt myndighet därtill, de
äro oansvariga envåldshärskare. Det skulle icke tjäna någonting till
att blanda sig i deras förehafvanden, ty det finnes ingen lag, som stäfjar
deras godtycke. Det bästa vi kunna göra är att tillsluta ögon och öron
och låta saken hafva sin gång. Det är den enda utväg som står oss
åter.”
“ Men hur han du tillsluta dina ögon och öron? Hur han du låta
sådana saker hafva sin gång?”
“Kära kusin, livad väntar du då af mig? Här ha vi nu en hel
klass af människor — förnedrade, okunniga, håglösa, retsamma —
lämnade utan något slags villkor eller aftal i händerna på sådana
personer, som de flesta människor här i världen äro; personer, hvilka
sakna all såväl hänsyn som själfbehärskning och icke ens äga en klar
syn på sin egen fördel, ty så är verkligen förhållandet med flertalet
människor. Hvad kan väl en hederlig man med mänskliga känslor
göra i ett så beskaffadt samhälle annat än sluta sina ögon och förhärda
sitt hjärta, så godt han det förmår? Jag kan ju inte köpa hvarenda
usling jag får se. Jag kan inte bli vandrande riddare och åtaga mig
att afhjälpa hvarje särskildt. fall af orättvisa i en sådan stad som denna.
Det enda jag kan göra är att i mitt eget förhållande söka vara så
rättvis som det är mig möjligt.”
Ett moln af missnöje och obehag lägrade sig för några ögonblick
öfver St. Clares vackra ansikte, men lämnade snart rum för ett muntert
leende, i det han yttrade:
“Se så, kusin, stå nu inte där och se ut som en af ödets gudinnor!
Du har endast kastat en blick bakom kulisserna och skådat något af
hvad som i en eller annan form försiggår öfverallt här i världen. Om
vi skulle taga reda på och grubbla öfver allt elände i det mänskliga
lifvet, så skulle vi förlora både lefnadslust och lefnadsmod. Det vore
ungefär detsamma som att på allt för nära håll betrakta Dinas till-
redelser i köket.”
St. Clare lade sig åter på soffan och återtog tidningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
