Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Fortsättning af Miss Ofelias erfarenhetsrön och åsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380 ONKEL TOMS STUGA.
bättre än en stor del af Englands befolkning. Af hvad jag sagt far du
icke sluta, att Alfred är hvad man kallar en hård husbonde, ty så är
icke förhållandet. Han är visserligen despotisk, men obarmhärtig är
han endast, ifall någon af hans underlydande vågar trotsa honom. Han
skulle göra sig lika litet samvete öfver att skjuta ned en uppstudsig
slaf som en galen hund. Men icke för ty hafva hans slafvar det bra,
ty han sätter en heder i att hålla dem väl.
“ Medan vi ännu voro tillsammans, yrkade jag på, att slafvarne
skulle få undervisning. För att göra mig till viljes anskaffade han en
huspredikant, som hvarje söndag gaf dem kristendomsundervisning,
ehuru han ansåg det tjäna till ungefär lika mycket, som om han gifvit
sina hästar och hundar en huspredikant. Och säkert är, att några få
timmar om söndagarne icke häller kunna omskapa en människa, som
allt ifrån födelsen varit utsatt för allehanda inflytelser, ägnade att
förslöa och förfäa henne, och som därjämte under veckans sex
arbetsdagar hålles till ett själsmördande släp. Kristendomslärarne
bland fabriksarbetarne i England hafva säkerligen gjort samma erfaren¬
heter som kristendomslärarne bland plantagearbetarne här. Likväl
finnas hos några märkliga undantag, beroende därpå, att negern af
naturen är mera mottaglig för religionen än den hvite.”
“ Nå, hur kom du att öfvergifva ditt plantagelif? ” frågade Miss
Ofelia.
“ Jo, när Alfred och jag samarbetat någon tid, insågo vi båda tydligt
och klart, att jag alls icke passade för den verksamheten. Han ansåg
det orimligt, att jag aldrig blef till freds, hvilka förbättringar och för¬
ändringar han än för min skull gjorde. Men det var själfva systemet
jag afskydde; jag kunde inte uthärda att se alla dessa män och kvinnor
försänkta i okunnighet, råhet och last, endast för att jag skulle kunna
förtjäna pängar på dem.
“ Dessutom blandade jag mig alltid i enskildheterna. Själf en af de
lataste bland dödlige, hyste jag alldeles för stor medkänsla för de lata
negrerna. När de stackars kräken lade stenar i botten af sina bom ulls¬
korgar för att de skulle väga mera eller fyllde säckarne med jord och
sökte dölja knepet med litet bomull ofvanpå, så var detta precis hvad
jag själf i deras ställe skulle ha gjort, och jag hvarken kunde eller ville
låta prygla dem därför. På detta sätt blef det småningom slut med
ordningen på plantagen, och Alf och jag stodo snart i ungefär samma
förhållande till hvarandra som förut min far och jag. Han sade mig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
