Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Topsy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402 ONKEL TOMS STUGA.
“ Är det ? ” sade Topsy med den mest förvånade uppsyn.
“Den där leda ungen kan inte tala ett ord sanning,” inföll Rosa och
såg föraktfullt på Topsy. “Om jag vore i master St. Clares ställe, så
skulle jag minsann piska henne, tills blodet runne. Hon skulle min¬
sann få äta opp sina lögner.”
“Tyst, Rosa,” sade Evangelina i en befallande ton, som barnet
ibland kunde antaga; “du får inte tala på det sättet. Jag tål inte höra
det.”
“För all del, Miss Eva lilla, ni är så snäll, så ni förstår er alls inte
på att behandla niggrer. Men det finnes intet annat sätt än att ge dem
stryk, ser ni.”
“ Rosa, tig, säger jag! ” utbrast Eva med flammande ögon och rod¬
nande kinder. “ Säg inte ett sådant ord till! ”
Rosa såg skamflat ut.
“ Miss Eva är så lik sin pappa, det är säkert — hon kan tala
alldeles som om det vore han själf,” sade Rosa, i det hon lämnade
rummet.
Eva betraktade Topsy.
Där stodo nu de bägge barnen midt emot hvarandra, tvänne fullkom¬
liga motsatser, representerande samhällets båda ytterligheter och
tillika tvänne vidt skilda människoraser. Ä ena sidan det angelsach-
siska barnet, ättlingen af århundradens civilisation och maktställning;
å andra sidan det afrikanska barnet, ättlingen af århundradens okun¬
nighet och förtryck !
Måhända var det dylika tankar, som rörde sig i Evas själ; men ett
barns tankar äro ganska sväfvande och obestämda, och i Evas ädla
sinne arbetade många föreställningar och känslor, åt hvilka hon icke
förmådde gifva uttryck. När Miss Ofelia beklagade sig öfver Topsys
elakhet och falskhet, hörde Eva på med sorgsen och villrådig uppsyn;
slutligen sade hon mildt.
“Stackars Topsy, hvarför skulle du stjäla? Du kommer ju nu att
fa det bra på alla sätt. Jag vill häll re gifva dig någonting af mina
saker, än att du skulle stjäla det.”
Detta var de första vänliga ord Topsy någonsin hört. Evas milda
ton och sätt gjorde ett djupt intryck på barnets förhärdade sinne, och de
skarpa, glänsande ögonen fingo en fuktig glans. Men strax därpå
skrattade och grimaserade Topsy som vanligt. Det öra, som aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
