Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII. “Gräset torkar, blomstret vissnar”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422 ONKEL TOMS STUGA.
Inom den moraliska världen är det, som man icke kan fatta, icke
alltid gagnlöst. Ty själen uppvaknar, en darrande främling, emellan
tvänne dimhöljda evigheter : det eviga förflutna, det eviga kommande.
Medvetandets klara ljus öfverstrålar allenast en liten fläck omkring
henne; det är därföre icke underligt, att hennes längtan står till den
okända verkligheten. De hemlighetsfulla röster och maningar, som nå
henne på ingifvelsens väg, finna kraftigt gensvar i hennes egen anings¬
fulla natur, och de mystiska bilder, som på detta sätt intryckas i hennes
högre medvetande, äro talismaner och ädelstenar med inskrifter på ett
okändt språk. Hon gömmer dem i sitt hjärta och hoppas att kunna
tolka dem en gång, när slöjan blifvit undandragen.
Augustin St. Clare hade med hela sitt hushåll flyttat ut till sin villa
vid Lake Pontchartrain för att där tillbringa sommaren. Villan, upp¬
förd efter ostindisk mönster, var på alla sidor omgifven af bamburörs-
verandor, som ledde ut till storartade park- och trädgårdsanläggningar.
I trädgården prunkade tropikernas skönaste blomstervärld ; slingrande
gångar löpte ned till stränderna af den glittrande insjön, och det hela
bildade en tafla af underbar fägring och friskhet.
Det var en söndagsafton i solnedgången. Tom och Eva sutto i en
löfsal i trädgården nära sjön. Bibeln låg uppslagen i Evas knä, och
hon läste i Uppenbarelsebokens femtonde kapitel:
“ Och jag såg likasom ett glashaf, blandadt med eld.”
“Onkel Tom,” utropade hon, i det hon plötsligt upphörde att läsa
och pekade på sjön. “ Där är det! ”
“Hvilket, Miss Eva?”
“Ser du inte — där?” fortfor Eva och pekade på den klara sjön, i
hvilken den praktfulla afton rodnaden speglade sin djupa guldglans.
“ Där är ett glashaf, blandadt med eld.”
“ Sant nog, Miss Eva,” genmälte Tom och uppstämde därpå:
“ O, hade jag morgonens vingar,
jag flöge till Kanaans land ;
mig änglarne hem skulle föra
till nya Jerusalem.”
“ Hvar tror du nya Jerusalem ligger, onkel Tom ?” sporde Eva.
“Högt ofvan molnen, Miss Eva.”
“Då tror jag, att jag kan se det,” återtog Eva. “Se in i de där mol¬
nen, onkel Tom — de se ut som portar af pärlor, och du kan se bortom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
