Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV. Förebud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444 ONKEL TOMS STUGA.
gjordes eller icke gjordes var endast ett nytt bevis på, att hon var om-
gifven af hårdhjärtade, känslolösa varelser, som icke förstodo eller ville
förstå hennes sorger och lidanden. Eva, som hörde några af dessa ut-
gjutelser, fällde bittra tårar af medlidande med sin stackars mamma
och sörjde öfver, att hon skulle bereda henne så mycket bekymmer.
Efter ett par veckor hade Evas tillstånd betydligt förbättrats — ett
af dessa bedrägliga uppehåll i den oberäkneliga sjukdomen, hvilka så
ofta föra älskande, oroliga hjärtan bakom ljuset, till och med när före¬
målet för deras ängsliga omsorger redan står på grafvens brädd. Eva
visade sig åter i trädgården och på verandan ; hennes lekar och muntra
skratt fröjdade åter hennes öfverlycklige fader, som utom sig af glädje
förklarade, att hans lilla älskling snart skulle vara lika stark och frisk
som trots något annat barn. Men Miss Ofelia och läkaren läto icke
narra sig. Det fanns äfven ett annat hjärta, som kände samma visshet
om det snart förestående slutet, och det var Evas eget lilla hjärta.
Hvad är det månne för en stämma, som stundom hviskar så lugnt så
klart i själens öra, att hennes jordelif blir helt kort? Ar det månne
den aftynande naturens egen hemlighetsfulla instinkt; eller är det
själens högre medvetande, som på den omedelbara ingifvelsens väg för
sin jordiska tvillingsyster uppenbarar odödlighetens närhet? Hvad
det nu än må vara — i Evas hjärta bodde en lugn, en ljuf, en profetisk
visshet, att himlen var nära; lugn såsom aftourodnadens glans; ljuf
såsom höstens vemodsmättade fägring; och det enda som bedröfvade
henne var deras sorg, hvilka älskade henne så högt.
Ty Eva, ehuru vårdad med sådan ömhet, och änskönt lifvet låg fram¬
för henne så ljust och lyckligt, som kärlek och rikedom kunna göra
det, kände likväl för egen del ingen sorg öfver att dö.
I den boken, hvilken hon och hennes gamle vän Tom så ofta läst
tillsammans, hade hon funnit och därefter i sitt hjärta bevarat bilden af
Honom, som sade : “ Låten barnen komma till mig ! ” ; och under det
hon innerligt och tankfullt betraktade honom, upphörde han att vara
allenast en bild från det förflutna och blef en lefvande, allestädes när¬
varande verklighet. Till honom var det hon sade sig skola gå, och till
hans hem.
Men hennes hjärta sörjde med vemodsfull ömhet öfver alla dem,
hvilka hon måste lämna efter sig. Särskildt smärtade det henne att
lämna fadern, ty hon hade en instinktartad förnimmelse af, att hon var
dyrbarare för hans hjärta än för någon annans. Äfven modern älskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
