Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII. De sista kärleksbevisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 481
Miss Ofelia skyndade in i rummet och sökte lyfta upp och tysta henne,
men förgäfves.
“ O, Miss Eva! O, Miss Eva ! Jag önskar, att jag vore död, jag
också! ”
Det låg en vild sorg i detta skri; blodet rusade till St. Clares mar-
morbleka ansikte och hans ögon fylldes af tårar — de första han gjutit
sedan sin älsklings död.
“Stig upp, barn,” sade Miss Ofelia med mild stämma, “gråt inte
så öfvergifvet. Miss Eva har gått till himlen och är nu en af äng-
larne.”
“ Men jag kan inte se henne ! ” klagade Topsy. “ Jag får aldrig se
henne mer! ”
Och barnet snyftade åter.
Alla stodo tysta under några ögonblick.
“ Hon höll af mig, det sade hon själf,” återtog Topsy. “ O, nu är
det slut, nu har jag ingen mera.”
“ Det är sant nog,” sade St. Clare; och vändande sig till sin kusin,
fortfor han : “ Försök att trösta det stackars barnet, om du kan.”
“Ack, att jag aldrig varit född,” klagade Topsy å nyo. “Jag kan
inte förstå, hvad det skulle tjäna till.”
Miss Ofelia upplyfte henne mildt men bestämdt och förde henne ut
ur rummet. Den goda damen hade själf tårar i sina ögon.
“Topsy, mitt stackars barn,” yttrade hon, i det hon förde henne
till sitt rum, var nu inte så öfvergifven ! Jag kan också hålla af dig,
fast jag inte liknar den kära lilla Miss Eva Ja, Topsy lilla, jag håller
af dig, och jag skall försöka hjälpa dig att växa upp till en snäll
kristen flicka.”
Miss Ofelias kärleksfulla röst sade mer än hennes ord, och ännu
vältaligare voro de uppriktiga tårar, som sköljde hennes kinder. Ifrån
den stunden vann hon öfver det stackars öfvergifna barnets sinne ett
inflytande, som hon aldrig förlorade.
“O, min Evangelina, som under din korta vistelse på jorden verkat
så mycket godt! ” tänkte St. Clare. “Huru skall jag kunna aflägga
räkenskap för mina långa år ? ”
Den ene efter den andre af de många tjänarne smögo sig in i rummet
för att få kasta en sista blick på den kära lilla dödas ansikte. Så kom
den lilla likkistan, och det blef begrafning. Vagnar körde fram till
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
