Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX. De värnlösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 511
många år oupphörligt klemat med sig själf, hade inga krafter öfver att
möta detta nya slag. Under det Augustin St. Clare låg i själtåget, föll
Marie i den ena svimningen efter den andra, och han, med hvilken hon
varit förbunden i den innerligaste förening, lämnade henne för alltid
utan att ett afskedsord kunnat växlas dem emellan.
Miss Ofelia däremot hade med sin vanliga styrka och själfbehärsk-
ning stannat vid sin släktings dödsbädd intill det sista, görande allt
livad som kunde göras för honom, och af hela sitt hjärta förenande sig
med den stackars slafven i den innerliga, brinnande bön, som han upp-
sändt för sin döende herre.
När hon gjorde liket i ordning för den sista hvilan, fann hon på dess
bröst en medaljong, innehållande en mörk hårlock samt ett miniatyr¬
porträtt af en ung kvinna med ädla och sköna drag. Vemodiga
minnen af ungdomsdrömmar, som en gång kommit detta nu stelnade
hjärta att klappa så varmt!
Toms hela själ var uppfylld af tankar på evigheten; och medan
han sysslade kring sin husbondes liflösa stoft, tänkte han ej en enda
gång på, att detta plötsliga slag störtat honom själf tillbaka i det mest
hopplösa slafveri. Han erfor en djup frid vid tanken på sin afsomnade
husbonde, ty i samma stund han uppsändt sin varma bön till Fadern
därofvan, hade han förnummit ett gensvar inom sig af lugn och för¬
tröstansfull visshet. I djupet af sitt eget kärleksfulla hjärta hade han
erfarit något af den gudomliga kärlekens öfversvinneliga fullhet, ty
“den som förblifver i kärleken, han förblifver i Gud och Gud i
honom.” Tom var full af hopp och förtröstan och hade därför frid.
Begrafningen ägde snart rum med all sin ståt, sitt krusflor, sina
böner och högtidliga ansikten; och hvardagslifvets kalla, grumliga
vågor rullade åter sin jämna, enformiga gång, och åter trädde den evigt
oföränderliga, besvärliga frågan i förgrunden : “ Hvad är nu att
göra ? ”
Den trädde fram för Miss Ofelia, som började tänka på att resa till¬
baka till sitt hem i nordstaterna. Den trädde under tyst bäfvan fram
för de många tjänarne, som väl kände till den hårdhjärtade, tyranniska
karaktären hos den matmor, i hvilkens händer de voro lämnade. Alla
visste mer än väl, att de icke hade sin matmor utan sin husbonde att tacka
för den godhet och mildhet, som hittills visats dem, samt att de nu, då
han var borta, saknade allt skydd emot hennes tyranniska nycker.
Omkring tvänne veckor efter Augustin St. Clares begrafning hörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
